Peters hörna

Dödsruna W. S.

2012-02-02T18:29:00.000+01:00

Jag vill minnas att jag tänkte mycket på och läste en del dikter av Wislawa Szymborska när jag var i Krakow. På Stora torget stod jag en stund och väntade på att få se hennes magra väsen promenera över kullerstenarna med en cigarett feminint vippande längst ut mellan pekfinger och långfingertoppen. Naturligtvis vågade jag inte aktivt söka upp henne. Vad skulle jag säga? Varför skulle jag störa?
Nu är hon död, 88 år gammal. Lungcancer. Genom hela livet var hon en trogen rökare. När jag får budet känns det först som att en avlägsen bekant gått bort. Och så kanske det är också.

Diktningen utmärks av ett humoristiskt och stoiskt förhållningssätt till livet. I flera dikter kan jag se henne le lite åt hur allvarliga vi är mot tillvaron. Leendet tillåter fascinationen inför tillvarons mysterier, det är inkännande på det sättet. På samma sätt som hon lekte med tillvarons ogriplighet lekte hon med språkets möjligheter. Det gav en känsla av att hon stod livets innersta väsen mycket nära.

På så vis blev hon en avlägsen bekant, någon jag kunde lita på. Det var bara att öppna böckerna och läsa:

METAFYSIK

Det var en gång,

Det var, så tog det slut.

I en given turordning,

ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.

En banal slutsats, inte ens värd att skriva ner,

om det inte var för ett obestridligt faktum,

ett faktum för evigheters evighet,

för hela kosmos, sådant det är och kommer att vara,

att något var där på riktigt,

så länge det inte tog slut,

till och med det faktum

att du idag har ätit klimpsoppa med fläsksvål.

Sprickan varigenom ljuset kommer

2012-01-26T18:56:00.001+01:00

När man går genom parken utanför Badhotellet kan man se Brunnsparkskyrkan. Lokalen är nybyggd och jättelik och det finns ett tjusigt fönster i skarpa färger som jag brukar titta på medan jag lunkar mig hemåt. Idag tänkte jag på Jesus också. Jag tycker om Jesus. Han är en bra kille: lite upprorsmakare, lite lärare.

Under lektionen i religion tidigare på dagen hade jag sagt att judarna nog fick anses ha rätt i Messias-frågan, om man ska tolka GT:s profetior någorlunda bokstavligt. När vi ser oss om i världen så har det inte gått att förnimma världsomspännande fred på en mycket lång tid, och det skulle ju vara hela poängen med Jesus återkomst. De som är kristna säger att fredsriket är himmelskt och att det var vägen till det himmelska fredsriket som upprättats av Jesus. Om det vet jag ingenting. Jag vet däremot att Charles Taze Russell räknade fram att Kristus skulle komma tillbaka 1914. När han inte gjorde det menade Russell att han visst hade gjort det men var osynlig och styrde den jordiska ruljansen från himlen. Att första världskriget började tolkade han som att Armagedon hade startat. Tack och lov hann han dö innan kriget slutade. Man får vara glad för det lilla.

Egentligen ville jag berätta om att jag tänkte på Jesus stund på korset under min promenad hem. Jag gillar den delen av berättelsen och fascineras lite av pietismens fixering vid lidandet och blodet. När han lidit nog, efter de nio timmarna, skriker Jesus: Fader, fader varför har du övergivit mig? Man kan förstå honom. Det är i det skriket han blir människa för mig. Tidigare har han vari smarting och halvgud och gjort allt rätt. Men nu plötsligt har han övergivits. Även han har övergivits. Sedan dör han. Och det är där ljuset som Leonard Cohen sjunger om kommer in i det helt mörka rummet och det blir mycket vackert när sprickan mot himlen öppnar sig.

Övertänkande

2012-01-22T11:50:00.001+01:00

Skriver "virvlar in i Cirkeln".

Tänker: det är fint hur alla bokstäver utom C ser ut som spermier och liksom fångas upp av den stora bokstaven i ordet, det stora modersägget. Det blir som en nyfödelse i texten, en befruktning. När dikten sackar lite sker något nytt. Alla bokstäver är liksom kantiga och streck med prickar (utom a och e och n möjligen) och ser verkligen ut som spermier.

Eller så symboliserar det avsaknaden av befruktning kanske, ingen bokstav går ju in i C utan omsluter bara. En symbol för hur sorgligt det är med ensamheten, det onåbara. Stackars ensamma C.

Alla bokstäver står egentligen för sig själva, även om de samspelar för att nå betydelse är var och en av dem ensamma och betecknar bara ett ljud. Även modersägget, även de mest betydelseladdade.

Så skakar jag på huvudet, raderar de fyra rader jag fått ihop och går och brygger kaffe och det ilar för att jag raljerat med Håkan Julholt här nedan och för att Håkans mamma säger att han är mobbad och för att jag tror henne och för att Håkan inte får vara chef för S längre. Medan jag läppjar kaffe skriver jag det här. Och nu ilar det igen för det kan låta som att jag raljerar mer med Håkan, som att jag är fast i en raljerandets loop och egentligen inte har mycket till liv själv utan tänker alldeles, alldeles för mycket på nästan ingenting.

Politik och konst

2012-01-20T18:40:00.001+01:00

Jag åker till Jönköping genom skogen. Ett svagt regn ansätter mina alltför gamla vindrutetorkare och skivan tar slut. När jag tar ut den är det direktsänd partiledardebatt. Håkan Juholts stämma fyller bilen. Han lovar allt. Alla ska få jobb om Socialdemokraterna får makten. Alla ska uppnå sin absoluta potential om Socialdemokraterna får makten. Alla ska bli lyckliga om... nej förresten så sade han inte, men de två första meningarna är huvudsakligt korrekta. Hans retorik är utomordentlig. Här har jävlar i mig någon filat på orden. Anaforerna rungar i mening efter mening, kontrasterna sveper förbi. Det är stiligt. Moderaterna är en svulst på samhällsröven. Det säger han inte heller men jag tror att han menar det. De har sålt ut allt det goda. Och Socialdemokraterna har gjort en hemsida där man räknar upp alla utförsäljningar av skolor och vårdhem och hur mycket de har kränkts för. Inventariekostnaden, menar Juholt och hans röst vibrerar av harm, lite som en duktigt uppretad Sverker Olofsson.

Jag börjar gilla honom, precis som man gillar en skum typ som beter sig lite hopplöst. Man hoppas på det smågeniala, trots att det är uppenbart att han är uppe i det blå. Förlåt röda. Eller fan vet.

Sen följer Fredrik Reinfeldt. Han hummar lite och bemödar sig inte så mycket. Säger att Julholt har sagt fel. Konstaterar att Sossarna borde gör en verklighetskontroll. Kärva tider. Om vi säljer ut skolan och vården slipper vi pröjsa för skiten. Det säger han inte heller men jag är nästan helt säker på att han menar det.

Och idag har någon twittrat en rolig mening. Nä, jag är inte HELT säker. Speciellt osäker är jag på vad osäkerheten säger om konsten och politiken i sig.

Provocerad

2012-01-16T17:13:00.001+01:00

Skriver "Jag är inte provocerad" i en recension och inser sekunden efter att meningen är omöjlig. Man kan inte skriva att man inte är provocerad utan att någon tänker: "Åjo, är du tvungen att utskriva att du inte är provocerad har det nog tagit".

Det gör att jag hamnar i ett moment 22-läge. Om jag förnekar att jag är provocerad är jag det och om jag skriver att jag är provocerad måste jag stå för det. Ändå vill jag betona att jag inte är provocerad eftersom det tycks vara poetens syfte att provocera.

Men om jag nu envisas, är jag då inte provocerad på någon nivå? Jag betänker styckena i boken där provokation är syftet. De är många och en del ganska äckliga medan ett par är lite tråkiga. Problemet är att jag känner en viss trötthet inför provokationen, den är sedvanlig och man ser den närma sig på långt håll. Närstudien av ätning. Sexualiteten behöver inte ens närstudien för att vara vidrig. Det räcker med dess natur, närheten till djuret i oss.

Jo, kanske är jag provocerad av försöket. Inte som poeten tänkt sig utan mer i meningen att jag tycker att det är tröttsamt att provokationen blir så klichépoetisk; om man vrålar könsord jättehögt kommer någon att reagera. Det är ett beprövat knep men redan i tonåren inser man dess brister - man blir idiotförklarad med uppmärksamheten.

Så jag raderar meningen. Tänker: "Det var mening ett, jaha, hur börjar det här nu då". Sedan går jag och styckar upp och ugnssteker en kyckling istället.

Skjortor

2012-01-15T15:26:00.001+01:00

Det är första gången på flera år jag stryker skjortor och det slår mig först några dagar efteråt, när den ännu inte i garderob placerade strykbrädan och järnet är dolt av en ny hög, att det måste vara ett tecken på glädje. Bara en glad människa kan komma på tanken att göra något så fåfängt som att stryka sina skjortor när de ändå kommer att bäras, smutsas, tvättas och åter vara skrynkliga. Jag funderar på att sy i en ny knapp i en av dem, jag slänger en (av skäl jag är för generad för att delge här (men eftersom er fantasi antagligen har spelat upp värre scenarior än verkligheten (här bör man slutas läsa om man är känslig för svettiga detaljer) berättar jag det ändå: stora gula fläckar under armarna efter New York-vistelsen) låter jag bli att berätta varför), jag sniffar på en tredje. Emils far Anton: Duger den ännu ett tag?

Skjortor är som skor i den mening att passformen och de upplevelser man haft i dem etsas fast och blir en del av dem. Personligheten och skjortan blir ett. Jag har en skjorta från den tid då jag träffade Åsa och var nästan tjugo kilo lättare. Bara ett par gånger har jag haft den men jag tycker om färgerna och förknippar den med en enda sommarkväll och kan därför inte göra mig av med den. Det är mycket genant och givetvis patetiskt. Tingen suger sig fast i en och blir del av, trots att de bara är ting. Man skaffar nya men de gamla känns närmare, mer jag.

Ändå är det bara tygstycken av skiftande kvaliteter.

Kärlek, banne mig.

2012-01-14T16:20:00.001+01:00

Jag går genom småstaden, sandad isväg, minsgrader och blåst, kinderna svider men ska flamma upp när jag kommer in. Solen har just höjt sig men är på väg ner mellan låghusen och Höganloftberget Jag går längs Svartån. Sånger om Whisky i mina hörlurar: Bob Dylan som sjunger Cattle Kettle, sånger om sorg och flykt. Bell Isle.

När jag kommer fram till Östra vägen plötsligt Cleas-Göran Hederström och Det börjar verka kärlek banne mig. Homeostas. Plötsligt är jag Flintstone som dansar på tåspetsarna över isen.

Detta att le medan man lämnar Svartån och snart ska sjunka ner i en varm soffa.

Fet mat

2012-01-10T18:12:00.002+01:00

Jag ägnar mig åt att äta fet mat. Lchf-metoden. Tanken är att kolhydraterna, de lömskingarna, inte ska få fäste. 5 % max. Sen får man äta vad man vill hur ofta man vill och i vilka mängder man vill. Det blir grädde och creme fraishe och ägg och bacon och kött.

Faktum är att jag i mycket äter som vilket vilddjur som helst och inombords undrar jag om det är återgången nu. Sitter näst mina katter och äter i princip detsamma som dem. Katten Gustafs fetma beror ju på lasagne. Pasta. Kolhydraternas förlovade rätt. Utan det människoskapade kommer vilddjuret fram. Ett första steg mot otämjdhet: bort med kolhydraterna.

Så att ni vet!

Brynolf Wendt

2011-12-25T12:39:00.000+01:00

Jag tycker mycket om GW Persson, egentligen har jag en fablesse för de flesta griniga gubbar som slutat göra sig till, så jag vet inte hur Thomas Bodström, den lismaren, kommer att klara sig i Efterlyst. Kanske tänkte de: De är ju kriminalvetare och har skrivit böcker. Så olika kan de inte vara. Det kan de. Tidigare hade de en nästan helt oslagbar vetare, helt i stil med GW, som kunde minsta statistisk krumelur och sannolikhet. Och hans namn var Brynolf Wendt. Och hans julhälsning är en klassiker:

Marulk

2011-12-23T15:33:00.001+01:00

Igår tänkte jag mycket på ordet marulk (Nej, som ni förstår så hade jag inte mycket att fundera på medan vi for uppåt Eskilstuna...). Förledet bör komma från samma prefix som mardröm eller mara. Alltså ungefär synonymt med skräck eller fasa. Ulk bör, utifrån mindre vetenskapliga associationer, komma fån ordet "ulka" i betydelse kräkas eller spy. Sammantaget heter matfisken alltså skräckspya. Vilket faktiskt bekräftas något av dess yttre:

Den välkända matfisken Skräckspyan

The girl with the dragon tatoo

2011-12-21T11:36:00.000+01:00

Läser att Daniel Craig har ätit morgonmackan på ett kafé på söder. Plötsligt förvandlas Stockholm till en håla där föredetta mediacoola backslicksrikingar förvandlas till tvättäkta Tranåsbönder som storpekar och småhoppande av exaltering småskriker om att där är Daniel Craig Daniel Craig det är Daniel Craig för tusan. Här. På Söder. Tänka sig. Kosmopoliten gör oss oändligt små, oändligt instängda. Detsamma med Rooney Mara. Fast hon tar sin morgonmacka på hotellet bakom mörka glasögon. Samma mediakåta bonnbrats utanför fönstret, pekande, småstudsande i sina mörkgröna gummistövlar.

Märks det att jag inte riktigt förstår? Att jag möjligen raljerar en smula över något som är mig nästan helt obegripligt. Varför vill jag läsa (för det gör jag ju) om Craigs och Maras morgonmackor? Eller klockantrechockladbit? Varför förändrar det min tillvaro att de beställer in en latte istället för en helt ordinär kaffe? Det gör det ju inte. Men mediaomfånget antyder att diktatorn är död och att hans son ska börja jonglera med kärnvapen.

Filmen då? Jo, filmen är väl en film. Några som låtsas att de är andra och Fincher är ju alltid Fincher... Nog så.

Möten

2011-12-19T17:50:00.000+01:00

Det är en tödag men snön stretar sig kvar. Gråslask och is längs trottoarerna. Jag vill hem till ljus och pepparkakor, men köper julklappar och befinner mig i en våg av tidsoptimism, vilket låter betydligt trevligare än det är. Ständigt denna jävla senhet.

Jag stirrar i marken medan jag går och plötsligt är de en meter ifrån, den förra eleven och pappan. Det är ett märkligt möte. Pappan vet tydligen vem jag är och för en kort stund känner jag mig som apan eftersom det är första gången vi hälsar. Försöker föra ett samtal, en gång fungerade vi bra tillsammans, möjligen har minnet förskönat elev-lärarsamvaron, men jag vill inte riktigt tro det. Det blir stängt. Jag är uppriktigt intresserad av vad som hänt men ställer bara ytfrågor som jag anar mig till svaren på. Egentligen vill jag veta om lyckan finns där, det är det enda, men jag frågar inte. Är osäker på hur integritetsnära frågor jag får ställa efter tre och ett halvt år. Så jag flyr, låter min senhet föra mig vidare.

Medan jag går genom kölden tänker jag på på när jag och pappa gick i skogen i somras och mötte ett par från kvarteret som log hela tiden och när pappa sa något kontrade och övertrumfade med sina egna barn. Det blev ett löjligt kortspel: resorna, pengarna, barnbarnen, utbildningarna, yrkesframgångarna. De ytliga strukturerna, tävlingen tråkade ut mig. När de frågade om jag var gift hade jag ledsnat och svarade: "Ja". När de tittade på mig ryckte jag på axlarna utan att avslöja mer. "Jo, jag är gift som ni ser". Visade ringen. Sedan var samtalet slut. Samtalsnormen bruten. Paret tvungna att fortsätta sin promenad. Medan jag och pappa gick lovade jag mig själv att inte förfalla i ytstrukturer.

Nu när jag sitter i soffan med pepparkakor och ljus tänker jag att det alltid måste vara bättre att inkräkta en smula på integriteten och åtminstone fråga något betydelsefullt. Jag skiter väl i studier och jobb och hemland, jag vill veta om det du ägnar dig åt gör dig lycklig.

Apropå

2011-12-18T22:47:00.000+01:00

Apropå mitt förra inlägg hörde jag på mediamagasinet (tror jag) på väg hem från julbord och klappar hos svärmodern i Värnamo. Man hade undersökt hur reklam och redaktionella artiklar hänger ihop i de fyra stora dagstidningarna och kommit fram till, föga överraskande, att reklam och redaktionellt arbete hänger ihop. Som exempel tog de reportage om bantning. I tidningarna finns nästan ingen reklam om bantning, men heller inga artiklar om det såhär innan jul. Däremot förekommer det en hel del reportage om presumtiva klappar... och inte så lite reklam.

Överraskande nog är således inte heller de seriösa tidningarna speciellt seriösa i det här hänseendet eftersom de behöver reklamintäkter. SR däremot, menade man. SR är oberoende och det är kärnan i demokratin. Offentligt betalt radio!

Först är inte bäst

2011-12-17T10:37:00.002+01:00

Det här året har jag noterat att det gäller att vara först snarare än bäst. Det började med Tomas Tranströmers födelsedag. En vecka innan 80-årsjubileet slog DN till och firade honom med otaliga sidor. Dagen efter även SvD och resten av de landsomfattande tidningarna. Själva födelsedagen förbigicks med enstaka artiklar.

I oktober kom det första julbladet. Något postorderföretag skickade ut en katalog med julgrejer som vi kunde skicka efter. Därefter har det fortsatt, i början något i veckan, nu ett skred av reklam.

Senaste veckan har jag läst "årets-listor", varav den underligaste kanske var årets nyheter - historiskt sett händer ju ett och annat i slutet december. Visserligen inser jag att det knappast kommer att släppas fler böcker eller skivor men det finns plats mellan jul och nyår för summering. Det är då listorna ska komma, det är tradition.

Man behöver inte vara först om man är bäst.

Startkit för balkongen

2011-12-10T08:49:00.001+01:00

Vi ska åka allinklusive till Kanarieholmarna dagen efter julafton. Fuerrrto Ventura. Häromdagen fick vi en katalog från reseföretaget fylld med sprit, smink, parfym och godis - allt som ger livet värde. Däri fanns ett "startkit för balkongen", 30 småflaskor med olika sorters sprit och groggvirke. 300 kronor.

Människor reagerar olika inför det här. Själv skrattade jag hysteriskt och funderade på om jag uppfattade sidan rätt, vilket det inte fanns särskilt mycket utrymme att inte göra. Människor köper alltså sitt startkit för balkongen på nervägen, får sina 30 småflaskor på planet och sätter sig på balkongen och hårdkör. 30 småflaskor är för mig och Åsa snarare en årsförbrukning än ett startkit.

Sen mindes jag att mina föräldrar brukar balkongsitta och spela kort och grogga och småputtra med grannarna på semestern och insåg att det kunde ligga någon form av social norm i det där, ett trevlighetskrav: "Tjäna, jaha här sitter ni och är nyintrillade, hittat Peppes Bodega änrå? Nähä, men ska ru hare en stänkare eller?". Allt sånt jag inte älskar.

Och med ens knyter det sig i mig. Jag sitter med katalogen och har just bläddrat igenom den och inser att jag inte vill åka. Tänk om det blir en veckas Ikea/GeKås. Ungdomsfesthelvete. Därefter tar jag mig samman och inser att hjärnan har rusat. Visst vill jag till sol och bad och vila. Så jag tar djupa andetag. Djupa.

Andra säger: Jamentitta så praktiskt och billigt, kryssar i på internet och känner sig förväntansfulla.

De måste vara mycket lyckliga.

Sken och verklighet

2011-12-08T10:41:00.001+01:00

Tomas Tranströmer väljer att i samband med nobelpriset skippa middagen med kungen, men besöker Rinkebyskolan. Det finns fortfarande människor som kan prioritera mellan sken och verklighet.

Kommunal ekonomi

2011-11-29T20:21:00.001+01:00

MEN jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är konstigt att en kommun som, hittills, gått 14 miljoner plus samma år drar ner på antalet lärartjänster. Häromåret var det 34 miljoner plus. Men skolan har gradvis fått sämre förutsättningar. Givetvis är det en politisk åtgärd att överföra från den kommunala till det entreprenöra men jag är ändå förbryllad. Jag behöver bara få det sagt. Kommunal ekonomi, speciellt i förhållande till skolan, speciellt i Tranås, förbryllar mig.

Kvalité

2011-11-27T09:25:00.001+01:00

Kultursöndag (liksom Boklördag) i DN är höjdpunkter i veckans läsning. Bland de av journalisterna upplyfta författarskapen som gärna får både två och tre recensioner, någon intervju och fyra, fem småtexter finns nämligen det ovanliga. Som idag när Jan Arnald intervjuar den rumänska författaren Mircea Cartarescu om hans dagboksutgivning. Det är ett fint porträtt av en för mig rätt okänd nobelpriskandidat. Han får ett uppslag. Tidningen vidgar.

Huvudnyheten för dagen är dock att 33-åriga Hanna Fahl, journalist på DN, har varit utan internet en vecka. Det har varit svårt för henne. En hel vecka! Det finns finurliga bilder där hon klistrar gillar-lappar på andra människor och knuffar på dem med ett pappersfinger. Herregud, kvinnan har varit utan internet i en hel vecka, sju dagar, 168 timmar, 10 080 minuter, 604 800 sekunder. Man förstår: det är svårt för henne. Eftersom det är en bedrift utöver det vanliga får hon tre fulla uppslag...

Gubbagnat

2011-11-24T09:33:00.001+01:00

(Först vill jag be om ursäkt för min totala brist på allvar här sedan jag började skriva igen. Paul Auster menar att hans roliga böcker skapas utifrån sorgsenhet och att hans allvar skapas utifrån välmående. Det är väl ungefär samma sak här, fast jag inte är Paul Auster.)

För ett svårberäkneligt antal dagar sedan köpte jag blodpudding och upptäckte att förpackningarna hade fått ett hårt plasthölje. Intressant, intressant tänkte jag och lade ner två. För ett mindre svårberäkneligt antal dagar sedan var det blodpuddingsafton. Således tog jag fram mina två blodpuddingsbitar och slet upp vid fliken och upptäckte att de bruna klumparna inte gick att få ut. Det skönvispade blodet slöt tät vid de hårda plastväggarna och jag fick lov att köra in en köttakniv och skära bort vaccumet, trycka på plasthöljet och mosa ut klumpen. Det som kom ut var rispat och mosat och jag funderade på att skicka dem till någon form av granskande teveprogram.

Ingen lingonsylt hade vi heller. Men det kan man ju inte skylla någon annan för.

Jag har tänkt på de där två blodpuddingarna sedan dess. De retar mig, sticker i hjärtetrakten och jag blir inte av med dem i mitt sinne. Blodpudding som inte går att trycka ut för att de har fått hårda höljen. Hrrmph.

För övrigt skjuter man i vanlig utsträckning människor världen över, barn och vuxna dör av svält eller av att det inte finns vatten och vi gör nästan ingenting av allt det vi skulle kunna göra för att rädda dem. Inte heller jag.

Metabloggar (nonsens)

2011-11-21T12:19:00.001+01:00

Hittade just någon form av statistikfunktion som oroar mig. Jag har aldrig inbillat mig vara en storbloggare, tvärtom är det här ett rätt menlöst men roligt tidsfördriv och i sina bästa stunder en verktygsvässare.

Det vanligaste sökordet för att komma till min blogg, om man inte på förhand informerats om adressen, är "homeostas". För er som händelsevis inte läst religionspsykologi är homeostas tillståndet av religiös insikt eller religiös upplevelse i en edgesituation. Om man till exempel klättrat upp på broräcket och ska ta livet av sig kan det hända att man hör Guds röst eller ser Jesus ansikte. Eller Buddhas. Eller Krishnas. Eller Muhameds. Mest beroende på vilken kultur man tillhör. Det man upplever är hur som helst homeostas, psykologisk jämvikt. Från kris till balans. Om man inte är särskilt religiös menar man att det är en psykologisk försvarsmekanism som utlöses. Om man är mer religiöst lagd förstår ni säkert vad man menar.

Två frågor infinner sig direkt. För det första. Varför besöker man en blogg som min om man nu läser om homeostas inom religionspsykologin, borde det inte finnas betydande människor som förklarat ordet i böcker på ett betydligt mer djupgående och tydligare sätt. Källkritiskt sett är det ju självmord att läsa om homeostas här.

Den andra frågan: Varför just homeostas? På andra plats kommer ett inlägg om Tranströmer och på tredje plats ett om Plura. Det kan jag förstå, många gillar Tranströmer och Plura. Men att ännu fler gillar homeostasbegreppet...

Boardwalk Empire

2011-11-20T11:13:00.004+01:00

Jag tycker mycket om Boardwalk Empire, lite för att vi var i Atltantic City i somras, mycket för de råa och roliga replikerna. Av en slump råkade jag få fram det här replikskiftet på svt play, det förklarar nog hela min vurm.

Jäst

2011-11-20T10:42:00.003+01:00

Vinglar ner i köket, morgonsur, läser en långt artikel i DN om Per Morbergs ÅNGEST. När jag öppnar kylskåpsdörren och får se jästpaketet i dörrhyllan blir jag glad. Ett beroende: det gäller att ha jäst hemma. Vem vet vilka bak dagen medför...

Fusk

2011-10-19T14:31:00.002+02:00

Men medan ni väntar kan ni ju ta en titt på det här:

SvD: Nellie Bly

Stopp i maskinen

2011-10-16T18:21:00.003+02:00

Eftersom Peter haft så många projekt för sig har han närmat sig indundrandet i tegelmuren. För att undgå en allt för hård sammanstötning har han ordinerat sig själv skrivstopp. Inte ett ord före den 13 november. Då kommer han kanske att ta upp skrivandet här igen. Tills dess intet!

(Han lovar att ha slutat prata om sig själv i tredjeperson tills dess också.)

Jag blir tårögd bara jag ser karln

2011-10-07T17:13:00.004+02:00

Det börjar på morgonen när jag hämtar tidningen. Hela framsidan täcks av honom. Först glädjen, sedan glider den över i sentimentalitet eller melankoli och när jag öppnar kulturdelen och ser honom sitta där i fåtöljen med sin skadade hand vid bröstet tåras ögonen. Men han utstrålar lugnt, trots att lägenheten invaderats av en massa journalister som ger honom blommor och fotograferar honom i den där stolen, den mycket gamla mannen med hela livet bakom. Jag tror att det är därför tårögdheten kommer. Det finns en klarhet inför slutet hos honom, samma klarhet som har funnits i hela hans diktproduktion.

Det blir lätt att han görs till Buddha nu, den gamle, han utan ord och med ord som är mycket mer preciserade än andras försök. Vi behöver det, en ikon, en jätte som vakar över oss. Speciellt som den statusen står i sådan kontrast mot hans diktning, där den lugna, vardagliga men mycket eftertänksamma rösten, den som går ner i avgrunderna, är hans signum.

Men också rytmiken, man glömmer den hela tiden, denna extrema känsla för rytmik, för versmåttens möjligheter. En poesins mästare behärskar även rytmiken, för varje ord en känsloinsikt, något som glider närmare in mot det centrala. Hans böcker vimlar av aldrig tidigare uttalade klyschor.

Jag ska inte Buddhagöra honom, inte mer, jag ska läsa:

ALKAISKT

En skog i maj. Här spökar mitt hela liv

Det osynliga flyttlasset. Fågelsång.

I tysta gölar mygglarvernas

ursinnigt dansande frågetecken.

Jag flyr till samma platser och samma ord.

Kall bris från havet, isdraken slickar mig

i nacken medan solen gassar.

Flyttlasset brinner med svaga lågor.

Lundell och Lilla hjärtat

2011-10-01T08:28:00.005+02:00

Sitter och lyssnar på Lilla Hjärtat och läser en intervju med Lundell i DN på lördagsmorgonen. Är mellan projekt. Borde recensera, borde titta på dikter, borde rätta uppsatser, borde börja på Nellieroman, borde skriva mejl. Så jag dricker kaffe och läser om Lundell och njuter Lilla Hjärtats nya spelare på facebook.

Med ålder har jag fått ett allt mer motstridigt förhållande till Ulf Lundell. Under en lång tid tänkte jag att jag inte skulle bli sådär bittert gnällig, men det är som att jag inte kan låta bli riktigt. Allt faller ihop och jag förstår inte hur det går till. Annie Lööf som ledare för Centern. Overkligt. Nedmonteringen av skolan. Overklig. Nedmonteringen av den sociala omsorgen. Overklig. Skenet har blivit ideal, bara saker och ting är snyggt förpackade går vad som helst att sälja. Allt har blivit tv3, säger Lundell i intervjun. Så är det.

Har sett ett par avsnitt av debatt på svt. Ingen kan något men käftar om nästan ingenting: En hotellkedja vill ha en receptionist och letar efter den genom idolkonceptet jury och framträdanden. En kulturkofta, chef för någon teater, säger att det är ogörligt att se vad någon kan på en halvminut. Under nästan 20 minuter käftar de om två olika saker, teaterauditions kontra anställningsintervjuer. Sen är det Håkan Nessers tur (Bara det...). Han har skickat ett argt (och synnerligen arrogant) brev till någon som har recenserat hans nya dåligt. Får man verkligen göra så, tycks frågeställningen vara? Personligen tycker jag att det är intressant när två arroganta högtryck möts (Nina Lekander upprörs) men som fråga är den nästan helt oväsentlig. Det borde finnas viktigare saker att diskutera. Tomas Bodström ska debattera mot någon ur regeringen om Dawit Isaak. Äntligen något av vikt, tänker jag. Men motståndaren dyker inte upp och Bodström får säga vad han tycker. Sen slutar debatt.

Det är lätt att bli som Lundell, jag kämpar emot och nu ska jag ägna mig åt annat...

Text

2011-09-28T17:59:00.003+02:00

Det är som efter en hård match. Efter den sista genomläsningen, när jag bara justerar ett kommatecken och sen är nöjd slappnar jag av. Trots att det bara är en mental ansträngning kopplar till och med kroppen av och nu sitter jag och är alldeles matt av trötthet. Och nöjd. Verkligen säker på att det inte blir bättre. Nu dags att ta tag i resten av livet. Tvätt och kålpudding. Det är utomordentligt långt ifrån asphuggande och våldsamheter och meningslekar.

Tack och lov, känner jag att måste tillägga just ikväll.

Något litet innan det är dags att steka pannkakor (för att slippa rätta uppsatser)

2011-09-25T15:17:00.002+02:00

Egentligen har jag inget emot att rätta uppsatser, det kan rent av vara rätt kul. Det jag, eller någon del av mig som det rationella jaget inte förstår, har något emot är att vara nyttig och göra det man ska. Det finns liksom ett inbyggt motstånd, en fjäder som driver åt fel håll. I samma stund som jag tänker "Nu ska jag rätta lite" blir något i mig hysteriskt och viftar mot fönstret: "Titta vilket fint väder det är! Tror du inte att det har hänt något på facebook eller på Populär Poesi (nytt nummer By The Way, gå dit och kika!) eller på mejlen och ska du inte korrigera novellen nu när du ändå sitter där eller hur länge sen var det egentligen du skrev i den där bloggen?".

Men det handlar bara om inställning, för när jag sitter här och ska korrigera min novell och känner att det är det viktigaste, viftar hjärnan till och funderar på om jag inte ska gå och rätta lite och vad händer egentligen på facebook och den där bloggen, är det inte dags att skriva i den nu.

Så att ni vet hur det här inlägget blev till. Nu ska jag steka pannkaka och rätta. Eller kolla på den där serien som Åsa köpte en box av eller kolla om det hänt något på facebook efter att jag lämnade sidan för fem minuter sedan...

Värderingar

2011-08-28T18:51:00.004+02:00

När jag ser att den graderats ner till en klass 1 orkan slappnar jag av lite. Men bara lite. Den närmar sig New York, södra delen av staden har evakuerats. Jag hör på radio en gammal man som väntar på sin taxi, han ska till bekanta högre upp. Jag ser bilder på frihetsgudinnan. Jag hör borgmästaren vädja till de som vägrar att lämna sina hem i de södra delarna av staden. Det är bara ett par timmar kvar innan det börjar.

I resten av världen störtas Gadhafi, människor skjuts ihjäl, bomber sprängs, en 80-årig man har 40 år våldtagit sina döttrar, någons svartsjuka föredetta pojkvän har dödat sin nuvarande flickvän.

Själv ligger jag i en vit morgonrock med vita tofflor, äter vindruvor och jordgubbar och körbär och choklad och dricker champagne. Snart går vi på bio och ser en rolig film (Horrible Bosses), sedan middag på Pipes of Scotland och tillbaka till hotellet, där bröllopsfest råder, och det vackra rummet intill hamnen så att man kan stå vid fönstret och se på båtarna.

Under hotellfrukosten - medan vi stoppar i oss bacon och korv och exklusiv skinka och kalkon och färskpressad apelsinjuice och nybakade frallor och fet ost och smör och kaviar och ägg och torkade frukter och yoghurt och kaffe - pratar vi om varför det är så svårt att fördela jordens resurser så att alla människor på planeten har det drägligt. På Afrikas horn svälter människor ihjäl. Hur svårt vore det egentligen, om vi ville, att hjälpa dem? Som land borde vi kunna göra något, det skulle inte vara svårt. Både Åsa och jag skulle kunna minska vår mångfald för att ge till de andra, vi borde ge något som kollektiv, som människor. Ett minimum. Åtminstone.

Tillbaka på rummet spänner det i magen och vi ser på cnn att orkanen nergraderats ytterligare till tropisk storm. Den är över New York nu. 100 000 utan el. Ett par dog. En av hjärtattack när han spikade upp playwoodskivor för fönstren, fast det var visst i någon annan delstat. För några dagar sedan, när orkanen fortfarande var klass3 nådde den Cuba. Därifrån intet. Men det är ju en annan sorts människor som bor där. De är ju inte New York, de är ju inte som oss.

Vi åker till IKEA och köper två bord, ett slagbord till köket och ett till rummet. Människorna strömmar och jag känner mig sorgsen, irriterad över diskrepansen mellan tänkande och handlingar. Men ett ställ med skruvar livar upp mig. På allvar. Jag blir lycklig av att IKEA har alla sina skruvar samlade, av att de kostar en krona stycket och av att pengarna går till Rädda Barnen. Köper 16. Och betalar 16 kronor.

När vi åker hem tänker jag på orkanen. När vi åker hem tänker jag. När vi åker hem.

Något som gör mig glad innan datorn startar om

2011-08-22T19:00:00.003+02:00

Min dator installerar saker. Ibland utan att jag egentligen vet varför eller vem som har sagt att det är okej. Datorer är såna. Man får acceptera eller bosätta sig i skogen. Eller låta bli att acceptera när datorn frågar om den ska installera ett eller annat som man inte förstår vad det ska vara bra för eller alls användas till.

Nåväl. Jag tänkte avslöja mig lite. Vidga. Erkänna. Jag tycker utländska (egentligen engelska eftersom det är det enda språk jag behärskar utöver svenska) guider över Sverige är hysteriskt roliga. Verkligen sjukt kul! Där står saker som vi säger om människor andra länder men det är först när det sägs om en själv man förstår att nästan all förståelse grundas i generaliseringar. Till mina favoriter hör skålproceduren, för vi skålar hela tiden i Sverige, lagom-begreppet, fikavanan (alla svenskar fikar hela tiden, eller kan ta sig tid med en fika nästan när och var som helst) och framför allt skrattar jag åt fraserna. I Hipp Hipp finns ett inslag med nybörjarsvenska. Man transkriberar svenskan så att den om man läser bokstäverna uttalas... typ svenskt. Först tyckte jag att det var lite knäppt, korkat sådär. Men nu har jag sett vad som antagligen låg bakom... Sug på de här fraserna från min amerikanska pocketguide över Stockholm:

Naehr uhp-nahr / stainger nih?

Kahn yahg foe see mehnewn, tahck

Ring ehf-ther ehn ambhulans / ehn docktor / poleesehn!

Ni ser. Kuul! Nu vill min dator starta om igen...

Mitt asperbergjag

2011-08-21T09:15:00.003+02:00

Vi viker kartonger i skolan. Man gör det ibland som lärare. ENTREPRENÖRSKAPSUPPFOSTRAN. Eftermiddagens övningar är ganska skojiga. Aktivt lärande, tror jag det kallas. Konceptet har väl inget med ENTREPRENÖRSKAP att göra egentligen, men det har ju inget som kallas ENTREPRENÖRSKAP i skolan numera, men vi får en rolig eftermiddag. Tre övningar som visar hur snävt vi tänker. Övning ett går ut på att samarbeta och göra ord. I övning två får vi 26 positiva värderingar om en person och ska ta bort 20 och de som blir kvar är ENTREPRENÖRSKAPETS centrala, vi skapar en ideal arbetare. Det är när vi ska börja vika lådor som det tjorvar till sig för mig.

Övningen börjar. Det kastas fram en låda med gamla tidningar, vi får uppgiften. Bygg lådor av tidningarna, skapa ett så högt torn som möjligt. Jag vet inte hur man bygger lådor, men en annan lärare är fin på lådkonstruktioner och visar. Således tar jag en tidning och försöker. Det blir mycket riktigt en låda. Mjuk, lite svampig på något sätt men en låda. När tornet ska byggas tar byggaren lådan och säger: "Den här behöver få lite hårdare kanter så att vi kan ha den i botten".

Min låda är underkänd. Det är då något händer i mig. Det är då jag bestämmer mig för att göra den bästa jävla lådan som någonsin har tillverkats i det här jävla lådbyggarrummet. Således nappar jag åt mig ett av de hårdare omslagen och börjar tillverka såinihelvete. Och försjunker. När lådan är klar ger jag den till byggaren som säger "Åh den var stadig." Jag nickar. Stolt. Såna lådor görs inte hela tiden. Det är en delux. Och snart kommer en till. Från mig. Här byggs inga halvdana ytliga ENTREPRENÖRSSNYGGA askar. Jag tar en sida ur tidningen med tjockast papper och bygger ännu en ask. Om man klipper tre snitt blir kortväggarna trippla och således tre gånger så starka som tidigare. Jag klipper, jag tejpar, jag häftar.

Sen kommer nån jävel och är glad. Hon är den nya ledaren, ditsänd för att förstöra min tillverkningsexcellens. Jag märkte inte ens att den gamla byttes ut men plötsligt står hon där och kvittrar, berömmer och gläds åt vårt hantverk. "Ååååååååh vad fin.", "Kan du nån vits, Peter?" Vad i helvete har vitsar med tillverkning att göra? "Naej, nej, komme inte pånån", mumlar jag. Hon frågar runt. Det blir inga vitsar. Då föreslår hon att vi ska massera varandra. Massera varandra? Hon tar handgripligen saxen och mina papper ifrån mig och vi ställs på ett led och trycker på varandras axlar. Jag hamnar sist och blir inte masserad (jag får inte tillverka och blir inte masserad. Fan!).

Det är först efteråt när ledarna får berätta att de skulle ta med sig kulturen från gruppen de började i, in i den nya gruppen och att vissa inte ens tittade upp när hon kom och att hon fick ta ifrån mig saxen när det skulle masseras som jag inser att jag betett mig helt sjukt märkligt mot henne. I de flesta situationer menar jag mig vara socialt någorlunda kompetent och inkännande. Men ibland insjunker jag. Det är som att drunkna, det omgivande försvinner och jag går upp helt i det jag gör. Ibland timvis. Som utifrån kommande måste det te sig oerhört märkligt att gå upp så i tillverkningen av en massa menlösa lådor att man till och med underkastar den personliga förbindelsen med sina medmänniskor nonsensarbetet.

Jo, jag förstår givetvis att det är en styrka. Också.

Entreprenörskap

2011-08-17T20:35:00.004+02:00

Här har vi en ballong

en röd

Man kan töja på den

blåsa lite

Den luktar gummi

fabrik

En röd ballong

varken mer eller mindre

Låt oss fylla ballongen

med champagne

Låt oss spruta in champagne

den dyra sorten

från det fina distriktet

i dess röda innandöme

Se hur den dignar

spänns ut

blåses upp

En gång till

Den tål att ses

den tunna hinnan ovan

champagnen

Berör

den tål att beröras

Men

ballongen är fortfarande

bara ballong

nu med inslag av champagne

Champagnen

är bara att hälla ut

i slasken

Den mycket djupt liggande fördomen

2011-08-07T09:24:00.002+02:00

Vi åker till Liseberg och hör Täppas Fågelberg prata i radio. En gammal kristen dam ringer och säger att Gud inte skapade bögarna utan att det var satan. Täppas låter henne hållas en kort stund men avslutar samtalet utan att ens kommentera, jag kan se hur han och studioteknikern tittar på varandra och spärrar upp ögonen, skakar på huvudet. Herregud!

Sen slår det mig att Täppas nog är gay. Jag frågar Åsa. Hon säger att hon hört honom prata om sin fru och sina barn. Men han är blind. Det visste jag inte. Och alkoholiserad, va? För några år sen tycker jag mig minnas att han höll ett radioprogram om sin alkoholism. Och var vresig, under den där snälla, fina rösten. Jo, han var nog alkoholiserad också.

Det är där det slår ner i mig.

Sådant jag inte förstår (en snutt om världsekonomin och tennisbollar på pungen)

2011-08-05T13:50:00.006+02:00

Jag kan nästan ingenting om ekonomi, den här typen av inlägg måste inledas så. Jag inser förstås att jag tänker förenklande eftersom jag inget kan. Jag vet inte ens vilka länder Sverige är skyldiga pengar eller hur de olika valutaflödena går (men jag förstår att det var klokt att sälja av alla mina värdepapper (det låter betydligt häftigare än min ekonomi är, värdepapper...) för några dagar sen). Ni som vet kommer att idiotförklara mig. Jag ber därför om ursäkt för följande teori innan den ens är framförd. Men Europa är i knipa och min hjärna rycker ut för att rädda. Om det nu är så att länder lånat pengar av varandra, vilket jag tror stämmer, så mycket pengar att man är rädd att inte få tillbaka dem och därför höjer räntan för lånen, och jag vet att det stämmer, om det är så, Europa är en tjusig lånekarusell och alla är skyldiga alla, och vi skryter om eurons fenomenala sätt att ena oss, broderfolken i Europa, var finns pengarna? Alltså något land måste ju ha lånat ut pengar till de andra länderna.

I morse tittade jag på en karta över de länder som var illa ute. Storbritannien, Frankrike och Tyskland verkar klara sig rätt bra. Kolonialmakterna, storländerna. Ännu. Är det alltså de som sitter på pengarna? Eller är hela Europa en enda stor lånebubbla och inget land har egentligen några pengar? Varför går det inte att kvitta länderna mellan? Jag förstår inte. Det är som i kommunen. Budgetten stramas åt med någon miljon och en handfull lärare försvinner direkt, trots att deras löner rimligtvis bör ha sparat många miljoner åt kommunen (Sedan går sistnämnda instans visserligen med massor av miljoner plus och får klappar på huvudet för sin duktighet, antar jag.). Budget är svåra grejer och det verkar som att allt ständigt går på ett annat sätt än man hoppats. I slutet tycks det dock vara någon som tar hem storkovan på alla försämringar.

Över till den där tennisbollen (kändes för bryskt att ens skriva "till den där pungen") (men nu gjorde jag det visst ändå)). I morse såg jag ett teveprogram som hette Sport Science. Man ställde upp en tennisbollskjutarmaskin (sannolikt finns andra ord som betecknar maskinen bättre) som skulle skicka iväg bollarna i 80 kilometer i timmen och framför denna ställde man en skäggig man. Mannen sträckte upp händerna i luften och maskinen sköt en tennisboll i pungen på honom. Mannen föll ihop och kved på golvet. Flera gånger fick man i slow motion se bollens nedslag i de vida ljusa shortsen, hur tennisbollen liksom skapade vågor, mannens grimaserande ansikte och hur händerna ack så sent försökt stoppa tennisbollens framfart mot kulorna. En käck vetenskapsman jublade, rusade fram, försäkrade att det var en fullträff och de hade kunnat insamla perfekta data: Hjärtslagen hade ökat från 72 slag i minuten till 165. "Mekanismen fick en chock", menade den käcke. Grattis vetenskapen. Boll på pungen försätter mekanismen i chock och hjärtat rusar. Tack för att ni försäkrade oss om det. Om man hugger av ett ben eller en arm, vad tror ni händer då? Jag skulle tippa på att mekanismen sätts i chock och hjärtat rusar. Om man hugger huvudet av nån då? Hm, jag har hört att folk dör då. Men det stämmer ju inte. Vad är egentligen skillnaden mellan ett huvud och en arm? Bäst att testa, vad händer om...

Vad jag däremot förstår är att pungskott är enormt roligt. Så roligt att jag genast ser mina fem bästa pungskott framför mig. Nej, förresten, jag förstår inte det heller, men så ÄR det!

Galet bra förmiddag

2011-08-03T13:00:00.005+02:00

Om man inte vill befatta sig med skrytiga medelålders män bör man genast bläddra vidare, för här skryts och framhålls i det närmaste.

Vaknar klockan åtta och är pigg! (Jodå skryt i kvadrat upphöjt i sju, kanske åtta). Yster! Sätter mig och kollar på sånt jag skrivit som handlar om Eskilstuna. En timme senare intervju med Folket, en dagstidning i Eskilstuna. Reportaget ska gå som "lördagsintervjun" i tidningen. För första gången svarar jag på frågor som "ditten eller datten"?. Jag säger "ditten". Mest för att det är ett roligare alternativ mindre för att det i egentlig mening är sant. 40 minuter egouppblåsning. Bara det.

Läser i DN att det är någorlunda fridfullt i Egypten igen och att de vill ha tillbaka turisterna, som svar på min bön i föregående inlägg. Stipendiet kommer således, förhoppningsvis, att kunna användas.

Sen får jag ett mejl av Peter Björkman, som meddelar att han vill skriva i Populär Poesi, krönikor en gång i veckan och att min Horisont-recension av Arnstads Skyldig till skuld kommenteras på nätet. Som jag minns den var den hårdnackad. Kommentatorn tycks gilla och eftersöka mer hårdhet i hanteringen av andra världskrigets inte alltid smickrande skeenden i Finland.

Därefter ett skred av poesi i bredlådan. Den stackars brevbäraren får lov att ringa på och ge mig högen med förpackade böcker. Det är härligt. Som julafton.

Nu inväntar jag eftermiddagen...

Julcharter och självmordstripp

2011-07-30T10:25:00.004+02:00

Nyss var jag inne på min frus blogg och kollade vad det var vi beställde egentligen. Det ser bra ut. Lojt. Tokcharter: Allt inkluderat, lugnt ställe, på kartan ser det ut som en liten liten hamnby med endast ett hotell, på någon spansk svirarö utanför Sahara. Tydligen för pengarna vi fick över från New York. Fria drinkar dagen lång. Mellan den 26 december och 2 januari. Sol mitt i vinterhelvetet.

Är det någon som heltapropå vet hur det står till i Egypten? I början av sommaren trillade det in ett stipendium för en resa dit. Just när jag fick det jublade jag men nu när jag sitter i regnsverige och blir lite lagomaktig av mig tänker jag saker i stil med: Men är det verkligen säkert? Mamma upplyste om att Egypten var det sämsta landet vad gäller magsjukdomar, (aah, jag får äta grönsaker, tänker jag) mamma säger: Man ska passa sig för grönsaker och frukter (aah, jag får äta rejäla köttbitar då) Och köttet måste vara varmt och rejält genomstekt annars kan det vara farligt, och kycklingen låter du bli! (hm, hon är ju förstås köksa, hon vet... bröd och kokta grönsaker alltså...). Förutom uppretade folkmassor, automatvapen, statskupper och sånt. Undrar just vem som skickade iväg det där stipendiet och vad han eller hon vill mig... och nu slår det mig att det var jag. Undrar vad jag vill mig?

Nej, jag har ingen aning om varför jag skriver sånt här...

Lite mer Bridesmaids

2011-07-21T19:46:00.003+02:00

Även idag i DN, nästan samma reportage som igår om Bridesmaids. Men ingen tycks vilja påminna sig om att vi har en mängd roliga kvinnor som gör teve och film i Sverige, dock tycks de mig färre nu än för tio år sedan, vilket är olyckligt.

En stund satt jag och funderade på varför artiklarna stör mig så, för det gör de. Kanske för att själva grundförutsättningen för filmen störs (det är en rolig film, ingen film om jämställdhet), kanske för att journalisterna gör nyhet och debatt av något som sanningen att säga inte är skapat för debatt (Det är en annan sak när Lars von Trier pratar genomkorkat om judar), kanske för att man klampar in och stör något jag genuint tycker om (Debatten om Kissies läppförstoringar störde mig inte alls!). Men mest för att själva grundantagandet för artiklarna är genuint korkad: "Kvinnor är roliga". Lite som när den där Robinsonbruden menade att "Kvinnor kan". Antagandets genomslagskraft bygger på att vi förutsätts tro att de inte kan och inte är roliga. Och det gör mig på allvar konfunderad.

Bridesmaids

2011-07-20T14:17:00.004+02:00

Idag läser jag en lång och ganska intellektuell artikel i DN om filmen Bridesmaides som har premiär på fredag (Jo, egentligen är hela det här inlägget ett "men jag såg den i New York-skryt"). Tydligen har den vänt uppochner på kvinnorrollen, människor, mest kvinnor verkar det som eftersom männen enligt skribenten måste ursäkta sig för att se filmen, står i långa köer med något jag tolkar som kaffe (Ärligt talat, vad fan är proseccotermosar?) i East Village (Och det finns få ställen där nördköande är så coolt som i East Village kan jag lova!). På Twitter talas det om Bridesmainia. Men kvinnorollen, kvinnorollen är viktig, hur kvinnlig vänskap och ska omdanas till följd av filmen. Kvinnan ska få vara rolig. Plötsligt. Kvinnor har humor. Till och med på låtsas. Vad sägs om det?

Jag ska utan omsvep erkänna att jag gärna tar del av kultur som sägs ha omdanat eller på pricken ha beskrivit en viss tid. Jag läser gärna filosofisk och svår litteratur, jag ser gärna avancerade filmer. Ibland förstår jag storheten, ibland tycks den smyga mig förbi. Men jag har alltid mycket att tänka på efteråt, något stannar alltid kvar, det är ett typ av signum för stor kultur, den får iakttagaren att tänka.

Jag ska utan omsvep erkänna att vi såg Bridesmaids två gånger när vi var i New York (Jag sa ju att det var ett skrytinlägg.). Men inte för att den omdanar någon kvinnoroll utan för att den är enastående rårolig. Det andra är trams. Det är en feelgoodfilm helt enkelt. När man går ut fnittrar man en timme efteråt och växlar repliker med den man såg filmen med. Den har inget underliggande budskap, den kommer inte att omdana någon kvinnoroll, men den är helt hysteriskt rolig. Det gör sig ju inte på DNs kultursida att skriva sånt, men det är sanningen. Den är hur rolig som helst och har nästan inga undertoner alls. Så gå och se den. Fnittra. Kasta repliker. Men skit i det andra.

Sista söndagen

2011-07-03T18:36:00.002+02:00

Det småregnar och Åsa sover. I morse vaknade jag av åskan och kom på att det var sista söndagen i New York. I morgon är det 4 juli-firande och på tisdag den sista dagen att ägna sig åt aktiviteter - Klostren på övre Manhattan, ett 1800-talsmansion och vin- och chokladrestaurang. Sedan hemresa. När vi gick till hotellet igår kväll undrade Åsa vad vi har gjort egentligen. Och det är naturligtvis så, även om vi har varit igång hela tiden blir allt liksom utslätat av att ständigt verka och inte ha tid att smälta. Likadant under vårens resa till Istanbul; trots all verkan var jag efteråt osäker på vad jag hade sett och när. Efter att ha sorterat våra aproximala 2 500 bilder vid hemkomsten antar jag att resans göranden kommer till sin rätt.

Ändå kan jag inte komma ifrån: Resans egentliga värde är att befinna sig utanför sin invanda norm, att se de spruckna trottoarerna och grafittin och slitenheten i Brooklyn, att prata med främmande människor som tilltalar en av inga andra skäl än småpratets och att göra saker och ting på ett helt annat sätt.

Starbucks revisited

2011-06-18T16:11:00.002+02:00

Sitter på Starbucks vid Broadway och är New York, laptopen och zetalapmockacooldipo-kaffe i pappmugg. Efter att ha beslutat att inte skriva ett ord och äntligen (ÄNTLIGEN!) blivit klart med den förbannade poesisidan som det roar att plåga mig med bestämde jag mig för att inte skriva ett ord under vistelsen här. Sen kliade det. Sen kliade det lite till. Och jag hade inte ens kommit till Arlanda.

Behållningen av New York är inte alla hållpunkter jag i ett ambitiöst flöde nedtecknade för att få loss studentpengar till resan (jodå, visst gör vi allt det där och visst är det kolossalt lärorikt, men...) utan det här. Att sitta med sitt skumma-namn-kaffe och se alla människor promenera förbi, att se hur vänligt och medmänskligt de faktiskt behandlar varandra. Behållningen är att känna den fuktiga och heta luften och solen bränna hårt mot armarna medan alla pratar på ett annat språk, går på ett anat sätt och på ytan är annorlunda. Alla vet hur man beställer en tallrik mat på en dinner men inte jag. Att vara främling i sed men ändå förstå språket. Att utmärka sig genom turistkläderna men ändå försöka vara en i mängden. Att på Times Square känna sig som en myra och längta foten som plattar till stacken. Behållningen är att höra åskan och blixtarna och plötsligt stå i hällregn. Behållningen är att handla på Trader Joe´s och fundera över varför de inte har bra papperspåsar istället för dubbla. Behållningen är att existera, inte att jaga upplevelser.

Just så.

Avslut

2011-06-05T08:30:00.002+02:00

Sitter i morgonsvalkan och läser slutet av Cormac McCarthys Vägen. Han är en mästerlig avslutare. I Blodets Meridian rytmiserar han prosan och tar om fraser på ett sätt som skapar en djävulskt surrealistisk känsla. Vägen slutar såhär (Nej, det är inte avslöjande för handlingen, bara oerhört bra prosa): "En gång fanns det bäckrödingar i bergsbäckarna. Man kunde se dem stå i den bärnstensgula strömmen där de vita kanterna på deras fenor sakta fläktade i vattenflödet. De luktade mossa i handen. Blanka och muskulösa vred de sig. På ryggarna hade de slingrande mönster som var kartor över världen vid dess tillblivelse. Kartor och labyrinter över något som inte kunde återställas. Inte kunde rättas till. I de djupa klyftorna där de levde var allt äldre än människan och de pulserade av hemligheter." I Thomas Preis översättning.

Övrigt: Flyttlasset har gått, jag är nu Tranåsbo. Sådär kaosartat, mängder av böcker och lådor överallt i lägenheten. En och en halv vecka till New York. Känns som mycket att färdigställa innan. Betygen satta, relativt få funderingar. I slutet en slags så-skörda-orsak-verkan-mekanism. Det är skonsamt. Om man tagit kursen på allvar. Och för mig.

Gul fågel sönderhackad Stilövning

2011-06-04T09:39:00.004+02:00

Här är ett torg. Jag är på torget. Jag tror i alla fall att torget existerar. Jag tror inte att jag existerar. Där står en trana i mässing på en kollon. Det finns en historia om den som jag inte minns. Där har människor ställt sina vagnar, slagit upp sina tält och säljer. Det är stadens hjärta. Blommor och bröd och billiga pappersprodukter. Fast inte billiga. De ser bara så ut. Det är ju torgstämningen. Där går människorna. Vackra kjolar och vita välstrukna skjortor, finbyxorna. Det är lördag. Där går människorna. Söndertrasade och gömda i skuggan. En blå himmel. En historia jag inte minns. Här är jag.

Ballongfetisch

2011-05-29T19:40:00.002+02:00

Vi sitter och ser på tårtprogram på teve. Jag är oerhört facinerad av just tårtprogram och blir direkt efter sugen på att köpa en hel hoper tårtbottnar och ägna några dagar åt att skapa ett mindre landskap i tårta.

När tårtprogrammet är klart kommer nästa. Det handlar om en kille som är ballongfetischist. Han blåser upp ballonger och när de spricker... spricker också han. Flera gånger visas det. Han blåser och blåser och blir röd i ansiktet och lite anfådd, skriker upphetsat om halsen (stumpen mellan ballongens kropp och munstycket) fortsätter att blåsa tills ballongen spricker. Då tjuter han. Högt. Och skakar.

Hm, tänker jag. Men är han riktig, säger Åsa. Nå, man kan dra slutsatsen att han är ovanlig. Men då drar man fel slutsats. Det visar sig nämligen att han åker till storstan och går på sin första ballongfest. I USA menar en psykolog som förklarar fetischismen psykologikt, finns 500 000 ballongfetischister. Hm, tänker jag. På riktigt, säger Åsa.

Festen. Det är jättemånga ballonger och han inleder blygt. Innan det börjar förevisas han en flicka inuti en ballong i en tidning av en dam som uppenbarligen är hemskt förtjust i latex och han sjunker ihop, blir lätt extatisk. På kvällen bland de andra ballongälskarna smyger han först längs väggen, spanar in. De mer inbitna studsar omkring på ballonger i latexkläder, förklarar att de älskar när det smäller och kör stilettklacken genom ballongen. Det slutar med att han står på scenen och blåser upp en jättestor ballong, exalterat drar i ballongens hals och blåser tills den exploderar och han bokstavligen studsar. Efteråt kommer en kvinna fram och frågar om det var den största ballong hans någonsin blåst upp. Hon förstår det där med halsen.

Jag tänker att han i det ögonblicket måste vara mycket lycklig.

Dagen efter när vi åker mellan huset och lägenheten med grejer börjar min hjärna räkna. Min hjärna är inte mycket för matte, men om det bor 750 miljoner människor i USA och 500 000 är ballongfetischer. Det innebär att 0,6 promille har en ballongfetisch. I Tranås bor 20 000 människor. 0,6 gånger 20 000 är 12. Egentligen tror jag att den här typen av tillbakaträngd sexualitet är överrepresenterad i Tranås, men låt oss ändå anta att den inte är mer förekommande här än i USA. Alltså finns 12 ballongfetischister i Tranås. 12.

Mest undrar jag vilka dem är och om de känner varandra. Och om det anordnas underjordiska ballongfester i någon lokal längs Storgatan. Och i slutänden känns det lite uppiggande, på något sätt hoppingivande för staden. Också här! 12 ballongdiggare.

Dagen då jorden går under

2011-05-21T08:57:00.002+02:00

Harold Camping är bibelgrottare. Han menar att jorden ska gå under idag. Igår tänkte jag mycket på det där och fann mig vilande i känslan. Rätt behagligt. En stor godispåse, en tiptop, fruksallad, kex och ost till kvällen. Trind ska jag möta Gud. Eller gud. Eller maskarna. Eller ett nytt liv någon annanstans. Som ork kanske. Gräsmattan ska klippas. Fast det är bra onödigt om den ändå ska gå sönder, bäst att vänta. Ved behöver bäras in, bäst att vänta. Uppsatser ska rättas, bäst att vänta. Kaffe och Jan Arnalds Maria och Artur istället, i solen framför huset med utsikt mot Raklången. Föreställde mig att vattnet liksom skulle bli en orm med ett jättegap som slukade mig och huset i ett nafs, föreställde mig att vattnet skulle förångas och lava bränna sönder oss, föreställde mig att jorden skulle rämna. Men jag hade svårt att känna rädsla inför det. Tog jag då inte undergången på allvar? Kanske var jag försonad med döden. Nästan som att jag ägde den. Lite halvgud över mig. Långsamt kände jag pärleporten avlägsna sig.

Men det var en behaglig afton. När jorden ändå ska gå under behöver man inte tänka på så mycket annat, man kan vila i att det är klart. Slutspelat. Korten på bordet. Ny pott. In med markerna.

Makabert

2011-05-07T13:41:00.003+02:00

Tar ifatt veckans nyheter efter att ha läst Nationella Prov och närmast befunnit mig i ett parallellunivera en vecka. Men det känns som att jag är kvar, alternativt har förflyttat mig till ett annat parallelluniversa. Är det inte makabert att fira en människas död? Västvärlden och framför allt USA tycks dansa och le för att de har dödat Usama bin Ladin. Jag förstår visserligen att man har tagit kol (hm, ska den här typen av kål stavas med å eller o?) på en symbol för extremismen men ändå... var inte USA frihetens och demokratins förkämpar och Obama fredspristagare? Ändå går man in och har ihjäl istället för att tillfångata och ställa inför rätta. Därpå festen. Tjohooo, vi har dödat! Nej, det blir en dov klang.

Sen ser jag på Debatt och minns när jag tyckte att den typen av program var kul. De pratar om bin Ladin men ingen i studion är ämneskunnig. Där är en PR-konsult, någon pysslar med press, en annan bedömer sig vara debattör. Men ingen sakkunnig. Ingen. Det berör mig illa. När man sedan resonerar om Islam som en unison rörelse i samma ordalag som man fördömer bin Ladin och tycker att festen i USA är härlig blir jag rädd.

Är Debatt representativt för Sverige idag? Är det där vi? I så fall smyger sig Storebror närmare. Leende. Dansande på sina små flinka fötter.

"Eu har aldrig varit i krig"

2011-05-07T10:11:00.004+02:00

En eu-parlamentariker är i skolan, en elev har bott hos henne i Bryssel (kanske Strausburg?) och gjort ett projektarbete. Redovisningen är fin och fungerar som en form av dialog. Sedan ett par påståenden: Eu värnar freden och har aldrig varit i krig.

Hela mitt väsen, fundamentet i mitt historielärarskap rycker till. VA? Hörde jag rätt? Sedan upprepas det: Eu har aldrig varit i krig.

Och det är ju sant. Europeiska Unionen har aldrig sanktionerat krig eftersom det aldrig har haft mandat att sanktionera krig. Eu är en ekonomisk och politisk sammanslutning. Vad jag vet har eu aldrig fördömt krig heller. Eu ägnar sig kort sagt inte åt den mellanstatliga dimensionen. Än. Snart ska ett försvarsförbund upprättas. DÅ blir det andra bullar...

Medlemsländerna däremot, de krigar. Libyen, Afghanistan för tillfället. Slå upp vilken historiabok över Europa efter andra världskriget som helst och skåda vår vidriga förstörelselusta. Så att säga att Eu aldrig har varit i krig... mest en retorisk fint, så fort försvarsalliansen går igenom kommer Eu att vara i krig. Precis som Sverige är nu.

Krig är fred

2011-05-04T17:05:00.004+02:00

Först skrattar jag till, ni vet ett sånt där skratt som säger, oj är det verkligen såhär, vilket idiotisk värld vi lever i. Sen kollar jag om jag verkligen har rätt (Erkännande: Jag tänker så då och då och ofta har jag fel i mina antaganden, vilket är snöpligt om de har hunnit fara ur käften på en.). Det har jag. Då fastnar det och jag får ett ögonblick svårt att andas.

Såhär: Tittar igenom tevetablån och ser ett program som heter Krig för fred. Tanke ett, det är väl ironiskt, en satir över krigeländet. Sen minns jag och trycker på länken. Det är dokumentär om svenska soldater i Afghanistan. Propaganda för att man ska fråga sig vad man kan göra för staten inte vad staten kan göra för en själv. Man kan till exempel åka till Afghanistan och mörda människor och själv bli mördad. Det absurda namnet på dokumentärserien påminner mig om 1984, George Orwells bok om det totalitära övervakningssamhället. En av Storebrors regler är "Krig är fred." Precis som här: Krig för fred. Så jag slår upp och får de två andra reglerna: "Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka." Det är då det fastnar, glädjen över upptäckten. Friheten tycks vi värna men det sista. Okunnighet är styrka. Den nya skolan, uppdelningen mellan de vi tror kan veta och de vi tror aldrig kommer att kunna veta något. Alla nivåer där kunnighet tycks vara att inte ifrågasätta ytan men veta en massa om den, glidningen mot ett ideal av ytkunskap. Ytan, att sälja sig eller åtminstone visa upp sig, Big Brother-idealet. Att inte se bortom det förmedlade: Nej, vi övervakar inte eller hjälper nato i Libyen, vi visar upp våra plan för att sälja dem.

Okunnighet, ditt namn är entreprenörskap.

Stilövning 3: Temperament genom köksfönstret

2011-04-30T14:16:00.003+02:00

Sängkläderna blir genomblåsta i ställningen under asken. Vi har rullat undan betongklumparna som håller fast presenningen över vedhögen och tagit bort skyddet. Det är 17 grader, 23 i solen. Och vind. Små moln passerar. Elsa sitter i stenhögen och spanar efter något att döda. Svansen vispar, små läten ur munnen. Gräset nyklippt, hur lukten färdas in i gommen: all denna barndom i en doft.

Lägesrapport

2011-04-25T21:49:00.003+02:00

Två studenter kommer och är hos mig från i morgon och två veckor framåt. Det bra: Studenter får en att reflektera. Det dåliga, jag är inte förberedd till morgondagen. Följd: Tidig morgon. Jag har korrigerat 2/3 av Konrad. Jag har solat mycket idag. Jag har deklarerat. Jag har betalat räkningar och hyra. En fästing har krupit i mitt skägg. Populär Poesi borde bearbetas mer. Jag borde sortera dikter och andra papper till flytten. Jag borde ta reda på platser i New York där Nellie verkat. Jag har haft en trevlig påsk i Falköping. Jag ska börja läsa Maria Wines biografi över sitt liv tillsammans med Arthur Lundquist. Jag ska sova. Jag ska sova.

Tranströmers absolut sämsta rad

2011-04-20T18:43:00.006+02:00

Ser på Babel dagen innan Tomas Tranströmer fyller 80 år. Alex Schulman är där. Till en början är det obegripligt för mig men sen avslöjas att hans bok har tagit sin titel efter en rad av Tranströmer: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Det är chockerande för mig. Inte bara att han har knyckt en rad från Tranströmer, att han alltså har samma smak som jag, utan att raden måste vara den absolut sämsta som poeten någonsin skrivit. Det är ju en klycha, en romantisk dröm utan knorr. Gång på gång tänker jag att Tranströmer inte kan ha skrivit det där, det är omöjligt, helt omöjligt. Paniskt. Poesiguden håller på att bli en medioker strokeslagen gubbe och jag vill verkligen inte det. Man måste få ha sina gudar ifred!

Men... så säger Daniel Sjölin att Tranströmer väl använder ordet sluttning istället för sommarängar och det blir något helt annat av titeln. Redan där kan man känna skillnaden, Tranströmer har aldrig använt ordet sommaräng och sedan fått för sig att publicera det. Så fort hans briljanta hjärna fått för sig att lägga av, händerna skrivit "sommaräng" har hela hans väsen förvridits och han har generad och tillintetgjord raderat ordet. "Sommaräng" är för mediokra skribenter, för klåpare som inte förstår bättre. Alex Schulman skruvar på sig och menar att han kanske gjorde om meningen i huvudet innan han använde den. Jag märker att jag svettas om händerna och darrar lite men håller på att lugna mig. Allt är tillbaka i ursprunget. Om han gjort om meningen kan det vara, då är det inte bara sommarängen som är annorlunda, tänker jag.

Såhär uttrycker sig mästaren:

Hon och jag ser in i varann. Som att klättra

uppför de vilt blommande sluttningarna

utan att känna det minsta trötthet. Vi är på

djursidan, välkomna, åldras inte.

Så nära

2011-04-18T08:16:00.005+02:00

Försöker inför påsklovet lämna skolan utan essäer och projekarbetsrapporter att läsa. Jag har lov, jag är inte högavlönad, jag har inga skäl att arbeta när jag är ledig. Mantrat far fram och tillbaka i skallen, en sträng röst som uppmanar: INTE ta hem rättningar!

När jag ska gå ligger en plastficka ändå i väskan. Noveller och bokrecensioner som Teknik Collage har skrivit. Jag suckar, tar bestämt ut dem, något inom mig säger att det vore skönt att ha det gjort på andra sidan lovet, att det bara kommer att ta någon timme att läsa. En annan del menar att det bara kommer att ta någon timme på andra sidan lovet också. Nu ledighet!!! Så jag tar upp plastmappen och lägger den i rättningshögen på skrivbordet ovan tre klassers nationella prov.

Sen fika på Wienerbageriet. Textdiskussion. Jens ger mig en hög essäer i filosofi att läsa. Kommer det sig så att jag sitter här hemma i Eskilstuna och med rätt stort nöje läser hans filosofiuppsatser istället för att ägna mig åt eget. Så nära att bli ett skolfritt lov.

Tranströmercitat från 80-talet

2011-04-14T18:36:00.002+02:00

Läser för ögonblicket en hel del om Tranströmer och stöter i Staffan Bergstens förträffliga författarporträtt på ett citat från början av 1980-talet när Tranströmer var psykolog åt nyinrättade arbetsmarknadsstyrelsen. "De vill inte riktigt förstå att vi bör arbeta långsiktigt med människor. Det är bara kvantitet som räknas i den här statistikrådande världen. Kvalitet existerar inte. [...] Ju längre jag lever desto mer misstror jag staplar och statistik."

Jag vet inte varför jag plötsligt känner mig nöjd, jag borde känna mig nedstämd. Ingenting har blivit särskilt mycket bättre, ännu är det kvantiteter som räknas. Över huvud taget tycks 80-talet, som utlysts som ytlighetens och girighetens decenium gå igen. Kvalitet och långsiktighet är ersatt som hunnörsord av effektivisering och entreprenörskap.

Sådär ja, nu känner jag rätt.

Projektöverdos

2011-04-03T10:24:00.002+02:00

Funderar på vad som ska göras, vad som är mest jag (å andra sidan tror jag inte på jag...) och på vad som är mest gångbart och på vad jag vill göra. Just nu är jag inne på sex skrivprojekt. Ett essäprojekt om poesi. Två romaner varav en är utskriven och måste korrigeras och en bara är tanke, dock en till förbannelse lockande tanke. Populär Poesi och Författare runt Sommen, som jag knappast kan ignorera och avsluta. Sen har jag givetvis ett eget litet poesiprojekt, som pricken över i. Och den här bloggen.

Ja just det, jag är ju lärare också.

Just så känns det ibland.

Stilövning inledning 1

2011-04-01T18:05:00.001+02:00

Spleen är en vas på bordet. Så tänker han utan att gå in i rummet. Kroppen hänger mot dörrkarmen, kuken halvstår mot boxershortsen, sömnen tynger ögonlocken och hjärnan är en loska. När han vrider huvudet värker senorna i halsen och skallen dånar. Långsamt går han ut i köket och spolar kallt vatten. Fyller den smutsbruna kannan. Undrar var melittafiltren är, kommer på, där de alltid har legat, ytterst på mittenhyllan ovanför bryggaren. Tar ner ett vattenglas och en kopp: Ordet Kafka och silhuetten av en gubbe med käpp.

Fy fan.

Rök stiger ur svaljet. Han tar ett glas vatten och lutar sig mot diskbänken. Varför har han ens gått upp, han kunde ha stannat i sängen, kunde ha legat kvar, utslagen. I kroppen oron. Hur den klöser. Upp nu! Upp! Nu! Rörelserna. Ändå vet han inte var han ska. Nu står han här med en dag framför sig men utan göromål. Han kunde gå och lägga sig. Sova bort bakfyllan. Upp nu! Upp!

Doften från bryggaren mildrar om han står helt stilla. Buken är uppsvälld efter frosseriet. Spleen är en vas på bordet. Vad fan hände egentligen? Han blev högljudd och utmanade. Trancheringen av köttet blev för mycket, hur värden böjde sig fram med sina parfymstinkande armhålor och trraaaancccchhhherade. Vem fan bordstrancherar? Vem fan använder ordet ens?

Viktoria som ser på honom. Spleen är en vas på bordet.

Varför bryr de sig så mycket om tingen? De där vita väggarna med färggranna tavlor, de där antikviteterna med historiska anekdoter, de där serviserna med sorgliga namn. Spleen är en vas på bordet. Hur han såg dem ett kort ögonblick bli lättade innan de gav sig på honom. Äntligen, han visar att han inte är en av dem, att han i hemlighet har föraktat, men nu.

Viktoria som ser på honom. Han går in i rummet. Vit porslinsvas med gula och röda tulpaner på bordet. Det sluter sig. Vad är han här? Vem är han här.

Spleen.

Konjakskupa eller industrirygg i 30-årspresent

2011-03-27T09:41:00.004+02:00

Egentligen tänkte jag mest låta bli att göra det jag ska, nämligen skriva artikel om Ydrepoeten Tord Ericsson, ibland kallar jag det att skriva upp, lite som sångare sjunger upp, men sanningen att säga är det mest en ursäkt för att undvika att göra något viktigt. Nåväl, två ting har förvånat mig i veckan och dessa kommer jag nu att delge er. Jag märker hur upprörda ni blir, hur ni liksom börjar studsa på stolarna och kommentera: HAN upprörd. Vavavava? Bara lugna och fina.

Till att börja med, Ipad. I själva verket tycker jag om ny teknik, ibland kan man till och med använda den till saker. Men Ipad. Jag vet inte. I veckan fick jag peta på en, det är ju vad man gör, man pillar lite på den och olika saker händer. Läraren som visade var exalterad: "titta TITTA nu nu nu kopplar den upp sig mot internet. Titta nu. NU är vi på nätet. Eller. Vänta. NU är vi på nätet. Då finns det såna här appar som man kan lägga in. Man kan läsa aftonbladet gratis." Hon fingrade med storleken på skärmen och den fungerade ganska exakt som Iphone. Efter en kvarts glädjerusiga instruktioner om funktionerna testade jag lite själv. Jojo, den funkade ju. Man kunde skriva med den också. Eller... tangentbordet var ungefär lika sofistikerat som i iphone, men det fungerade. Därefter funderade jag på vår lilla rosa dator. Skärmen är ungefär lika stor, den är ungefär lika tjock men man kan lägga in riktiga skrivprogram och har ett ordentligt tangentbord. Så vari är skillnaden, förutom i själva coolhetsgraden? Man ska ha ipad nu.

I tidningarna gick att läsa att yrkesprogrammen fick 10 % färre elever. Det tycks komma som en överraskning för många politiker och journalister. Men var inte det hela poängen? Vi ska ju skapa en obildad underklass och en välutbildad överklass som kan hyra i dräggen för slitgörat. Vad skulle du ha valt? Konjakskupa eller utsliten rygg i 30-årspresent. Hmm. Hmmmm.

Stilövning 2: Temperament genom köksfönstret

2011-03-24T10:47:00.005+01:00

Skrothögen växer fram. Vinden tar den tunna vita presseningen från veden. Jag ser grillen och armeringsjärnen. Jag ser gräset, slickat och ruttnande i vätan. Jag ser skogen och berget därbakom. En gång gick getter och betade intill taggtrådstängslet. En annan gång bände sig en skogsmaskin fram mot huset. Jag ser den gamla tvättlinan slakande, den nedfallna fågelholken i två bitar vid björkens rot. Hur vinden ruskar om, partiklarna som hejdlöst far genom luften: Lancelott och Guinevere.

Tid

2011-03-18T11:07:00.003+01:00

När jag gick i lågstadiet ville alla vara som Lars-Peter. Eftersom han skaffat sig alla allergier som fanns att dra till sig insåg hans föräldrar vikten av prylar. Han var först med donkey-kong. Han hade en cool dator med ett häftig nummerkombination efter ett par bokstäver. När han en rast kom med Mario Bros-spelet där de skickar lådor mellan sig på löpande band samlades vi runt honom och Åååade fram vår avund.

Igår hade jag med mig Staffan Bergstens biografi över Tomas Tranströmmer tillsammans med den nya samlingen av poetens produktion (den här gången också med några prosastycken) till skolan. Två vackra jubileumsband till Tranströmers 80-årsdag som jag lade upp och fick beundrade, lite innan de kommer ut i handeln. Jag bläddrar i dem, pratade om Eliots objektiva korrelat och avsaknaden av "jag" i 17 dikter. Man Ååååade fram sin avund.

Och jag insåg att över tiden hade nästan ingenting hade förändrats. Förutom att jag under några ögonblick var Lars-Peter. Äntligen.

Stilövning: Temperament genom köksfönstret

2011-03-13T14:26:00.007+01:00

Snön har samma färg som himlen och armeringsjärnen i skrothögen spränger fram tillsammans med den sönderrostade grillen och takpannorna och de brustna årorna och den gamla spisen och på trallen utanför köksingången ligger ett djurs exkrementer och stenarna, kala som vansinniga munkskallar, expanderar ohejdbart och trädens häxfingrar ruskar skuggor över golven och staplarna med torrved är snart slut men blandveden ligger kvar, draperad som en död, och någon säger något men jag hör inte, ett vibrerande tjut dämpar allt och katterna stöter till smalbenen och ställer sig vid dörren eller matskålen och traven med disk kommer närmare liksom stanken från härskna köttbitar, färs och möglig deg och resterna av pasta och potatis på golvet runt diskhon kletar fast under tubsockorna och hörnens dammråttor yr över mig av draget från dörrspringorna.

Världsnjuredagen

2011-03-12T11:40:00.002+01:00

Igår var det världsnjuredagen. I tisdags fettisdagen. Det är många dagar nu. Jag tycker särskilt om världsnjuredagen eftersom jag bara har en njure och för att det alltid är lite spexigt med inre organ-dagar. De jävla egypterna ordnade ursinnets dag på världsnjuredagen och demonstrerade. Mänskliga rättigheter och sånt skit. Man måste säga att det klingar mer effektfullt, det där med ursinnets dag, speciellt om den anordnas för att de ska typ inte bli skjutna hela tiden.

Fast lite töntigt att de inte respekterar världsnjuredagen och tar sin ursinnesdag på lördagen eller torsdagen.

Så tycker jag i alla fall. Typ.

Blåbärssoppa till vasaloppet

2011-03-06T11:46:00.003+01:00

Åsa går upp till starten och ligger framför teven med ett glas blåbärssoppa när jag släntrar ner vid halv tio. Ordnar frukost och sätter mig. De stakar. De ska staka ytterligare en timme eller två. Jag tar lite blåbärssoppa utan tillsatt socker. Gudomligt. Fantastiskt stark bärsmak. Jag är inte ironisk, det är en fantastisk blåbärssoppa. Utan socker måste den innehålla mängder av bär, tänker jag. Exalterad vrider jag på paketet och läser. Blåbär 3,5 %. Vindruvor 4,5 %. Sen arbiträra bokstäver och siffror.

Ungefär så är min tillvaro.

Ett korrupt skolsystem

2011-02-26T13:31:00.004+01:00

Johan Tralau som är docent i statsvetenskap uttrycker äntligen (tillåts äntligen uttrycka?) i DN 28/2 vad nästan alla människor inom skolväsendet måste ha förstått för längesen, att det är ekonomiska flöden som korrumperar betygsskalan, att det inte är skalan i sig eller kriterierna som är problematiska. Tralau tar upp de två allra mest uppenbara systemen, som jag tror att jag redan skrivit om men det tål att upprepas.

Till att börja med får högskolor och universitet betalt per elev som klarar en kurs. Det leder naturligtvis till att man godkänner människor för att få in pengar till institutionerna. Gränsfallen till att börja med, därefter de nya gränsfallen, därefter de nya gränsfallen. Ganska snabbt har kvalitén sjunkit på utbildningen. När jag läste historia var en av de skäggigaste lärare jag haft helt öppen med det där. Eftersom Kalmar högskola bara hade en a och en b-kurs i historia behövdes bara två lärare (tänkte man i alla fall...), en hård och en mjuk. Den hårde underkände, den mjuke menade att institutionen måste få lite ekonomi i utbildningen och skjutsade igenom.

I Tralaus artikel visar han att antalet elever som fått högsta betyget i alla ämnen på gymnasiet ökat 28 gånger mellan 1997 och 2007. Under samma tidsperiod har kunskaperna minskat. Det är inte särskilt underligt. Även här bjuder kassaflödet en förklaring. Varje elev har skolpeng. Det etableras en massa skolor. Hur konkurrerar man om elevernas peng? Jo, genom att ge höga betyg och mena att de är garant för att utbildningen i sig är bra, ryktet går och eleverna tar sina slantar till den goda utbildningen som ger högst betyg. Problemet är att betyget kanske inte motsvarar innehållet eftersom det nästan inte alls existerar någon kvalitetskontroll i gymnasieskolan. Mig veterligen har ingen någonsin ifrågasatt mina höga betyg, de låga däremot händer det att man hör av sig om...

Systemet föder betygsinflationen, helt enkelt. Vad som måste till är en förbättrad kvalitetskontroll, kanske genom att man skickar iväg sina prov till en central inrättning som rättar och ger betyg, IB-gymnasierna har ett sådant system. Givetvis finns problem också med det, en del elever är bättre muntligt än skriftligt och ska få chansen att visa det... man kanske kan paketera eleverna också och skicka iväg dem för rättning.

Stefan sjunger Allan

2011-02-23T19:31:00.003+01:00

Har just upptäckt Allan Edwalls visor och Stefan Sundströms tolkningar på Spotify. Antar att det har med ålderns bitterhet och cynism att göra men jag är oerhört förtjust i det här: Stefan Sundström – Förhoppning.

Karikatyrer

2011-02-18T09:30:00.004+01:00

Sitter och läser DN och får syn på en kort artikel om Geert Wilders, hollands Jimmie Åkesson, som var en av de högljudda när Muhammedkarikatyrerna dryftades. Givetvis tyckte han att de skulle få publiceras och skrek högt HÖGT om pressens frihet.

Efter att ha uttalat, jag vet inte om han faktiskt föreslagit det, tanken att alla som är "besvärliga" för Holland ska sättas i läger (bara det, tänker jag) ritade radiostationen Vara en karikatyr av honom där han står i uniform, viftar med pistol och leder in de besvärliga mot duscharna. "Profeten Geert" döptes teckningen till.

Av något skäl var det inte riktigt samma sak som med Muhammedkrikatyrerna, inga applåder eller höjda röster för pressfriheten. Partiet krävde istället att teckningen skulle tas bort från radiostationens hemsida och kallade den "kvalmig". Geert ville inte vara med i något av stationens program, vilket kanske är förståeligt. Vara utlyste däremot en teckningstävling: Bästa karikatyren av Geert. Gott gry i den holländska radion, hör jag teckningstävling, Jimmie Åkesson någonstans? Någon?

Most of the times

2011-02-12T18:11:00.005+01:00

Medan jag åker mot Österbymo tänker jag nästan inte alls utan ser på landskapet, himlen helt blå och fälten och skogarna snöövertäckta, gnistrande kallt och på bilstereon en gammal blandskiva, säkert fem, sex år tillbaka i tiden. "Miss Sarajevo", anmärkningsvärt hur nedtonat Bono sjunger, sen Pavarottis operaparti: extraordinärt, på några sekunder gör det mig tårögd, det är som att något kraftfullt verkligt plötsligt har stigit in i sången och materialiseras genom den och i rösten, denna enorma allmänmänskliga längtan. Amore. Därefter Dylans "Most of the Times". Samma sak: hur visionen plötsligt lösgör sig och blir konkret, puls, en plötsligt rus som klingar ut så snart stämningen brutits.

Entreprenörskapshelvetet - nu även i skolan

2011-02-09T17:40:00.005+01:00

Som ni märker värjer jag mig mot en hel del begrepp. En av mina stora laster är att håna entreprenörskapsbegreppet (jag är också förtjust i olika varianter av coach, förmedlare och konsult, speciellt om de sätts samman i läckra långord). I den nya skolan gy 11 kommer jag att få en uppsjö av möjligheter att utveckla min last. Entreprenörskap är en ny kurs och ett nytt ledord för hela skolverksamheten.

Nå vad betyder då entreprenörskap? I alla yttre sammanhang efter att Maud Olofsson började överanvända ordet har det betytt att man öppnar eget. Istället för att gneta åt kommunen, startar man ett eget litet företag, blir anställd av kommunen, gör samma arbete men kan utan vidare bli avskedad. Mycket behändigt för storföretagarna. För småföretagarna innebär det möjligheter till svartpengar och sidosysselsättningar. Så långt har jag inga problem med begreppet, även om jag inte förstår dess syfte.

Såhär skriver man på skolverkets hemsida:

Entreprenörskap ska löpa som en röd tråd genom all utbildning - i förskolan, grundskolan och på gymnasiet. Till exempel ska alla gymnasieelever kunna välja kurser inom entreprenörskap och i vissa fall kommer det att skrivas in som ett examensmål.

Men entreprenörskap i skolan är lika mycket ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet som det är kunskap om egenföretagande. Det handlar om att bevara och utveckla elevers inneboende nyfikenhet, initiativförmåga och självförtroende redan från tidiga år. Det handlar om att fostra barn så att de kan skapa och våga, i alla livets delar.

I den nya skolan omdefinierar man alltså begreppet. Det är smart, även för den nu sittande regeringen borde det vara svårt att få alla elever att köpa att de ska starta företag. I gymnasiet och grundskolan lägger man därför in ett antal nya begrepp i entreprenörsbegreppet: Engagemang, kreativitet, uppfinningsrikedom och nyfikenhet. Entreprenör är alltså den som är engagerad, kreativ, nyfiken och uppfinningsrik i skolan. Märker ni så fint de positivt laddade orden som förut var för sig stod i en estetisk kontext har glidit in i en av de borgligas allra mest centrala idéer, den om fri företagsamhet. Vem vill inte vara entreprenör nu?

Fast det är naturligtvis inte det här som är entreprenörskap. Starta företag låter bara så... så 90-tal.

Entreprenörskapet har två sidor. Tittar ni på Svensk Maffia märker ni att bovarna kallar sig entreprenörer. Åsa Waldau är entreprenörernas entreprenör. För något decennium hörde jag någon prata om skurksamhälle. Jag tror att jag förstår nu...

Gott tänkt

2011-01-29T10:04:00.003+01:00

För att understryka förra inlägget låter jag Kalle Lind föra ordet. Läs här!

Att existera utanför sin blogg

2011-01-28T16:39:00.002+01:00

Återigen en period av skrivande men inte här. Framför allt är det tre projekt som tar skrivartid: Författare runt Sommen, Populär Poesi och romanen om Konrad. Därutöver ligger en massa tankebråte och guppar.

Ni förstår, en dag började jag tänka i termer av verklighet. Såhär lät det i mitt huvud: Hm... hmmmmm... borde jag inte skriva sånt som ger resultat i någon typ av verklighet först och främst? hmmmm...

Efter hand förstod jag att min hjärna hade behandlat mig som en god hjärna behandlar sin huvudskål. Inte för att det här är overkligt men för att det finns så mycket annat att skriva som faktiskt skulle kunna ge något typ av reellt resultat. Därför kommer jag, som också skett senaste tiden, inte att skriva här fullt så ofta som tidigare.

Kunskapsnivåer

2011-01-24T20:26:00.006+01:00

För några dagar sedan fick jag se den första boken i svenska 1, alltså en svenskabok för den nya gymnasieskolan. Den heter Svenska i verkligheten. Kanske är det för att jag under hela min studietid har itutats att titlar är viktiga som det tar stopp redan där. Tankarna går åt två håll, dels åt Hägglunds uttalande om verklighetens folk (som bekant var jag ingen anhängare av uttrycket) dels måste jag alltid testa motsatsförhållandet: Svenska på låtsas.

Nå, man får ha överseende. En taskig titel kan ju rymma något användbart (även om så sällan är fallet). Inte utan nyfikenhet bläddrar jag mig alltså fram, det är den första konkreta lärobok som skapats utifrån haranger om ökade kunskapskrav och hårdare disciplin. Men det är en fullständig nedvärdering av eleverna. Allt vildare bläddrar jag mellan alla bilder och små textrutor, allt snabbare måste man vända blad. Svenska i verkligheten är som mellanstadiets böcker. Massor av bilder och ytterst lite text. Den enda helhet som finns, utöver några dikter av enklaste slag, är en novell av en för mig okänd amerikansk författare (och vad värre är, författaren är även okänd för ämnesansvarige som kan i princip allt om litteratur!?).

Kunskapsmässigt har man har lagt sig. Fullständigt. Två saker går att inse: Det är entreprenörskapets absoluta succé: Snygga slagord leder till snygg yta men inget innehåll. Det är en politisk bok: Idioterna på de praktiska programmen kan väl inget och ska väl inte lära sig en massa svenska. De ska ju spika hela dagarna. Det här kan man kanske tänka sig att de kan göra ändå: mellanstadiesvenska.

Efteråt är jag lite apatisk och känner hur det liksom blir tungandat i bröstet, som när ens första flickvän gjorde slut. Jag är rädd, inser jag. Är det alltså såhär skolan kommer att bli nu, är det här således vad jag kommer att vara nu, en funktion av allt som inte fungerar.

Kvantiteter

2011-01-15T09:50:00.003+01:00

Efter att ha läst Bengt Ohlssons krönika i dn tänker jag på kvantiteter och vårt behov av att skapa massor, tänker tillbaka på svt:s glansdagar då bara ettan och tvåan fanns. I ena hörnet blinkade det till en liten symbol (en pil) när ett program på den andra kanalen började. Från ett programs slutscen till programmet började nästa vecka kunde jag längta efter att äntligen få se det igen. Inte som nu, då jag tycker att det ska bli kul att se vad House hittar på för knasigheter på tisdag, utan en längtan som nästan var kärlek, en oförmåga att släppa händelseschemat med tanken. Lite tror jag att det beror på utbudet. När utbudet ökar måste något bli exceptionellt för att fungera. Inget på teve är särskilt exceptionellt, bara mer eller mindre påkostat. Och allt är producerat för att locka tittare, inte för att skapa beständiga intryck.

Detsamma med böcker och musik. Boken till jul, oftast en Stephen King, var något stort. Den bästa läsningen är när man går in i en bok på morgonen, mamma kommer in med ett par mackor framåt dagen och ser konstigt på en, framåt kvällen tvingas man till middag och framåt morgonen ett par timmars orolig sömn innan boken avslutas framåt 15-rycket nästkommande dag. Därefter en vecka av nästan vimmelkantig förälskelse i karaktärerna och besvikelsen över att boken är slut (någon gång försökte jag läsa om men upptäckte att världen jag skapat var förändrad och inte alls så storslagen som jag inbillat mig.). Nu lanseras läsplattor med plats för 5 000 böcker i varje. De senaste fem åren har jag enligt min läsjournal tagit mig igenom 468.

Detsamma med musik. Spotify och nedladdningssajter ger ett enormt utbud. Ett tag hade jag flera 100 timmars musik på datorn. Ändå spelade jag Eldkvarn, Ulf Lundell, Tomas Andersson-Wij, Miss Li, Bruce, Kent, Neil om och om igen. Sammantaget på sin höjd 5-6 timmars musik. När jag var liten förvånades mina föräldrar över att jag sparade min veckopeng till att köpa kassettband i en skivklubb istället för att köpa godis. Efter en beställning var väntan på paketet outhärdlig. Varje dag sprang jag ut till postlådan och hämtade in för att se om paketet hade kommit. Jag hade ju lagt ner enorma mängder energi på de där paketen. Kasetterna doftade på ett speciellt sätt när man öppnade dem första gången. Nu är det annorlunda. Man dubbelklickar och har världen i ett musikprogram. Gillar man inte så klickar man sig vidare.

Och ungefär så är det, gillar man inte tar man nästa utan att inse att man själv måste bidra med något, att det är där, i det personliga engagemanget, den stora glädjen ligger.

Naturligtvis är det här en typ av sentimentalitet, men jag tror att vi har gått miste om något, vi är ovana vid att sjunka ner, att dyka, gå på djupet och undersöka. Givetvis har vi vunnit ett enormt utbud, varje smaklök ska ha sitt, men jag har svårt att se att det skulle finnas något bakomvarande djup eller konstans i det vunna. Till och med våra hjärnor matas med slit- och slängprodukter. Som bloggar. Medelålders män som tror de vet... det var allt bättre förr.

Humor

2011-01-13T08:31:00.003+01:00

Jag kan inte släppa det: Jessica Anderssons biografi heter verkligen När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var. Kalla nätter, plåga, dessa obarmhärtiga minnen: sclagerfestivalvinsten, vinsten i Fame Factory, champagnen, glittret. Rysningar och ångest över detta makabra och förlorade liv...

2011-01-01T20:50:00.002+01:00

Årets och förra årets löften att bryta

- Gå ner i vikt-löftet. Förra året gick jag på pin tji upp i vikt. Ha, dumma dumma förra året-Peter-intentioner.

- Börja träna-löftet. Förra året var sannolikt mitt minst inspirerade träningsår någonsin. Jag minns inte ens att jag hade en period av träningsvilja. Ingenting blev bättre av att bo i hus i skogen...

- Bli bättre lärare-löftet / Ägna mig mer disciplinerat åt skrivande-löftet. Här inser jag att jag inte vet och att löftena därmed är ganska meningslösa. Det känns som att jag skrivit mer och att jag så gott jag orkar är aningen mer engagerad som lärare. Å andra sidan, hur vet man att man är bättre och inte bara mer engagerad?

Eftersom jag år efter år tvingas inse att jag inte håller löften av det här slaget tänker jag inte ge några bara konstatera att man borde kalla dem strävanden istället. Sätter man upp ett helt gäng strävanden för att bli en bättre människa har man förskolat hela sin tillvaro. Eller också kan man börja kalla sig entreprenörkonsultcoach och föreläsa om sina djupa insikter i mänskligt beteende.

Happy New Year

2010-12-31T14:38:00.003+01:00

Varför blir man alltid drängfull det första man gör på ett nytt år. Ärligt talat kan jag inte minnas att jag invigt ett år nykter sedan jag började lära mig att dricka. Man tänker att det ska hända finheter, sånt som är bra och det första som händer efter tolvslaget, raketer och ett par snabbhalsade glas champagne är att man sjunker, i såväl snabbtänkande som medvetandegrad, och tänker saker i stil med: skulle det inte vara coolt med en spritsdrickartävling? Sen är man ganska snart ute ur leken.

Nå, sista dagen på året, man ska sumera. Det får bli kort, snart dundrar en hord bönder från Falköping in och jag hade tänkt att ta mig en lur...

- Det finns egentligen två stora händelser: 1. Vi har fått ett snyggt och fint hus att bo i, alltså ännu en flytt. Den sista, bestämmer jag. Ännu en gång. 2. Priset från Hans Ruin. Det gjorde att jag kunde ta mitt skrivande på allvar i högre grad. Gott / ont? Vem vet.

- Tranåsgruppen har bildats och etablerats. Mansmiddagar med vin och textsamtal. Fantastiskt givande både socialt och skrivarmässigt!

- Populär Poesi har funnit sin form.

- Projektet författare runt Sommen har startat ordentligt och renderar tidningsartiklar.

- Skolan glider. Jag har en bestämd känsla av att den är på väg att gå från ytterst bra till ganska medioker. Själv känner jag att jag lever på gränsen till att sägas upp om flera indragningar görs.

- Kommunen går mångmiljonplus men på skolan sparar man. Samhället, inte bara Tranås utan helheten, tycks genomsyras av sifferfixering (men titta så många miljoner plus kommunen går nu!) och blindhet inför mänskliga värden (orsaken till plussiffran är indragningar och försämringar i den kommunala servicen). Det är ytterst sorgesamt.

Nu, städochgöraiordningtimme.

Gott nytt år. Bli inte för full! Sober är bra. Eller något...

Gunnar

2010-12-29T11:18:00.003+01:00

Sitter och läser om Gunnar Ekelöf, har åter avnjutit Fursten av Emgíon, strax efter att ha läst om dagboken från 1965-1968. Jag har aldrig förstått att det Ekelöf pratar om i dikterna, det som förlöses av anblicken av ikonen av den svarta madonnan är förståelsen av själen som en funktion av kroppen. Det återkommer i diktningen hela tiden

Jag talar till dig

Jag talar om dig

djupt inifrån mig själv

Jag vet att du inte svarar

Hur skulle du kunna

så många som ropar till dig

Allt jag begär

är att få stå här avvaktande

och att du ger mig ett tecken

inifrån mig, av dig!

Flera av de första dikterna antyder en själsproblematik som jag haft svårt att se tidigare. Men just så måste det vara: Ekelöf undersöker själens beskaffenhet i dikterna och sätter jungfrun som... vad? Nyanser av själen? Drivkrafter i själen? Vad?

Kölddis

2010-12-28T10:35:00.002+01:00

16 minusgrader och dis, värmefläkten på utsidan har för länge sedan slutat och istapparna längs taket får egna kristaller. När jag går ut är allt helt tyst, det är just innan något händer, sekunderna innan allt raseras. Men sekunderna passerar och tystnaden trycker sig närmare. Tätt tätt inpå.

Ryckningarna under ögat har slutat, igår när jag tittade på teve slog det mig att de långsamt blivit färre och sedan upphört. Jag undrar om det är värt det, ryckningarna, mattheten. Nu tänker jag visserligen att det är härligt att få en produktionsdag: Artikel till svenskläraren om Gunnar Ekelöf och åtminstone en recension till Populär Poesi, jag är ålagd att dammsuga och ska försöka komma fram till hur man på ett läckert sätt dödar en annan människa och till hur en smart människa på ett ännu läckrare sätt förstår läckerheten i den första människans dödande.

Därmed är förra årets bloggrekord slaget.

Jullov

2010-12-22T09:02:00.004+01:00

Vägen vindlar sig fram mellan snötäckta granar och höjdskillnaderna skapar enastående utsiktsvyer mot små kyrkor och gamla bondebyar. Ett litet samhälle passeras i Asby, skolmuseet och kyrkan fullkomligt insnöade. Utanför Österbymo finns en enorm ek, kanske urbilden för sparbankseken, även den snöbeklädd. Vid infarten till samhället är hyreshuset utan gäster och två gamlingar åker spark. Jag trodde inte att det fanns människor som gjorde det längre.

Biblioteket, dit jag har mitt ärende, är stängt mellan två och tre, men jag får hjälp att hitta bokinkastet av en vänlig äldre kvinna som är på väg att springa efter personalen när hon ser hur förbryllad jag blir. Dagen innan har jag fått lånet av Allt är upplyst filmatiseringen av Jonathan Saffran Foers roman förlängt en dag. "Jag skriver upp här att du kommer i morgon", sa bibliotekarien enkelt i telefonen.

Det är lätt att bo i små orter när man är vuxen, men oerhört svårt att växa upp och förändras i dem. Myllret av människor inom en får inte plats och man måste testa alla roller när man inte vet vilken man senare ska välja - i ett litet samhälle kommer alla ändå att se dig som den som är bra på fotboll, den som är duktig i skolan, den som röker. Människor förtingligas och låses vid den starkaste schablonen. Det är enkelt men inte utvecklande. Skillnaden mot vuxenskapet är att jag inte bryr mig om vilken roll jag tilldelas i andra människors hjärnor, jag känner inte att jag har något att dölja. Just så. Medan jag går mot bilen minns jag att jag skrev en dikt om det någon gång, om Österbymo just, schabloniseringen av människor är mer ett genomgående tema. Men jag minns inte hur den börjar, bara att någon åker buss och ser samhället. Senare tror jag att jag kom fram till att det var en orättvis nidbild.

Det skymmer och inga människor är ute när jag lämnar Österbymo. Avslutning i skolan och jag har varit oändligt trött hela dagen, tänkandet dimmigt. Medan jag åker tillbaka till Hestra upptäcker jag att jag åter upptäckt skönheten runt omkring mig, dalarna och de snötäckta träden, som ett sagolandskap. Plötsligt känner jag mig tillfreds, där i den kyliga bilen. Jag har återupptäckt min omgivning, ännu slutkörd, men om några dagar kommer jag att vara utsövd igen.

Bönderna har smyckat sina silosar med ljusslingor. Någon har satt upp en tomte på sin. Jag undrar om Nellie Bly formgav dem för närmare 110 år sedan.

Småsaker

2010-12-19T11:57:00.004+01:00

Om någon av er undrar om tapeterna; givetvis ett misslyckande. Efter att ha rivit sönder två border och förbannat listerna och bjälkarna i taket gav jag upp, skämdes, ringde hyrevärden, som mjukt sade att han skulle sätta upp dem i mellandagarna. Detta att inte klara det minsta praktiska...

Detta med anonymitet. Efter att ha tittat runt på olika bloggar och ställen som försvarar muslimer i allmänhet märker jag att människor som på olika sätt tycker att det är förkastligt sällan skriver ut något yp av alias utan föredrar att vara anonyma. Hur sorgligt är inte det? Människor får ju tänka kritiskt, helst inte generalisera eller föra hatiska kampanjer men kritiskt logiskt tänkande är inte förbjudet... vad är det för fega stackare som döljer sig bakom anonymiteten? (Här måste i och för sig undantas några läsare som helt enkelt inte har datakompetens nog att göra ett inlägg med ett signatur. Ni har min fulla sympati. Se det första stycket.)

Detta med Populär Poesi. Under en vecka har jag petat ut en massa artiklar. Undrar ni över vårens poesimylla eller är nyfikna påvad det är för människor som får ge ut poesi egentligen - kolla här: http://www.popularpoesi.se/

Apropå inget: Det finns människor som på allvar titulerar sig entreprenörkonsultcoach. För den delen: Det finns människor som titulerar sig...

Hemskhet

2010-12-16T17:58:00.001+01:00

Se, gråt, spela aldrig mer counterstrike.

Wikileaks

Islamofobi

2010-12-14T13:30:00.004+01:00

Hela vårt land tycks sedan terrordåden i USA i början på 2000-talet ha drabbats av en hjärndöd islamofobi, påhejad av konstiga konstnärliga uttryck som bilderna i Jyllandsposten och Wijks påhitt och medias obegripliga nöje att förstora de våldsdyrkande jihadanhängarnas omfattning.

Så... för att stilla sin rädsla en smula kan man ägna sig åt att leta i Europols statistik över terrordåd. Man finner att 1 770 dåd av terrorister utförts i Europa mellan 2005 och 2009. Hur många har anknytning till Islam är den givna frågan? Vänta, tänk fram en siffra och fortsätt sedan.

.

.

.

6 stycken. I DN idag står det att vänsterextremer står för 106 medan man klumpar ihop högerextremister, nationalister och separatister till en grupp som står för 1 596 terrordåd. På något sätt känns det som att vi riktar uppmärksamheten åt fel håll.

Läs gärna Sverker Lenas debattessä i sin helhet på dn.se. Den är välgörande.

Brynolf22 förstår

2010-12-13T12:57:00.002+01:00

Äntligen! Någon som på ett analytiskt och rationellt sätt förstår sammanhangen!

"Bil exploderade i Stockholms city – en död 3 hours ago

Dags att sluta dalta med Tranåsborna. Hur många skall behöva dö innan vi inser att de är onda? Nu sitter det PK-töntar i och säger att "alla Tranåsbor är inte terrorister - det finns 17.999 Tranåsbor som är fredliga". Men vi vet att Tranås är en oerhört destruktiv plats. En plats som föder våld och ondska. Dags att ta i med hårdhandskarna. Vakna Fredrik Reinfelt! Asfaltera Tranås!"

Manshit

2010-12-11T09:58:00.002+01:00

I helgen är Åsa borta och jag ska ägna mig åt manshit (nej inte tugga tobak, spotta snus, dricka whisky eller lyfta pung utan viktigare saker. Riktiga manssaker). För några dagar sen träffade jag en kollega som funderade på att bygga ett hus. Eftersom jag haft föreställningen om att det är urmanligheten, att reda sig ett bo, ljuta spika banka i balkar och sånt där, så skämtade jag om att man för att vara man nog är tvungen att bygga ett hus till sig.

Med stort allvar menade han att han redan hade gjort det men att han skulle bygga ett till.

Ja, vad gör man när man har byggt ett hus och har snopp. Man bygger ett till. Otvivelaktligen.

Vilken mängd moment som krävs för ett husbygge. Man måste göra alla grejer, hela rasket. Och man måste göra det bra eftersom man ska bo där sen. Lägger man en taskig grund som läcker in vatten får man betala för den efter hand. Hus ska man bygga. Om man är man.

Själv ska jag limma upp tapeter. Det är stort för mig. Faktum är att jag är duktigt nervös. De ska mönsterpassas. Och är hyrevärdens. Men det känns som, om jag inte misslyckas kapitalt, något jag långt ifrån utesluter, att jag tar ett steg närmare mandom härmed.

Resten av helgen ska jag ägna åt att lägga upp ett nytt nummer av Populär Poesi. Jag antar att helgen ändå slutar i något typ av Status Que.

En tanke vid lunchtid

2010-12-08T17:47:00.004+01:00

Efter det förra inlägget har jag en känsla av att jag måste göra ett smart inlägg, ett sånt där analytiskt och fint. Jag vill minnas att jag vid lunchtid hade en gångbar tanke som jag tänkte att jag skulle skriva om. Men nu är den borta.

Det kan ha handlat om entreprenörerna. Åsa Waldau personifierar skrået på ett tjusigt sätt. Steg ett: Bli känd. Steg två: Slå mynt av kändisskapet. Hon är mästarinnan. Kristi brud. Det enda jag frågar mig är varför hon inte är född i Tranås.

Eller... jag måste sluta upp med att vara elak mot staden. Häromdagen, alltså handlar inte följande om den vid lunchtid gångbara tanken, slog det mig att det är möjligt, med viss fantasi och ansenliga kunskaper om stadens kulturliv, att framställa Tranås som något av ett kulturellt ställe (härvidlag blir jag chockerad av själva påståendets abnormitet). Här finns Sveriges enda Beckettsällskap, en kille sitter och översätter/ger ut John Beckett-poesi, en annan omskriver poesi i nätzinets form, vi har två skrivargrupper: Guldtranepoeterna och Tranåsgruppen, varav den sistnämnda är stora i Finland, här finns en del musikorkestrar, sobel används tydligen som replokal, vi har ett par teatergrupper och en nyårsrevy, konstnärer (osäkert av vilket dignitet de är) har fått ett helt hus bara för sina obskyra konstprojekt. Något finns här ändå. Förlåt staden för att jag sa att du var en utpräglat ointellektuell köping! Ointellektuell köping får räcka.

Nej, den där tanken handlade inte heller om islam, som jag allt som oftast finner mig försvara med iver. Ett mantra under religionslektionerna tycks vara: Det går inte att dra alla över en kam på det där sättet. Islam är inte homogent utan tar sig, precis som kristendom, en massa olika uttryck. Man kan alltså inte säga att islam förtrycker kvinnor. Däremot kan man säga att vissa grupper från vissa länder använder religionen för att belägga en patriarkal struktur som är förtryckande mot kvinnor. Eller i allmänhet förtryckande. Problemet man snabbt stöter på är att många av dessa länder föredrar kristendomen som religion. Andra givetvis islam.

Tyvärr måste jag betala räkningar nu. Kanske redogör jag i morgon för den där tanken. Just nu har jag förirrat den.

Trana

2010-12-07T16:50:00.000+01:00

Ser mig själv i fönsterglaset och konstaterar: Jag ser till och med ut som en trana.

Kreativ helg

2010-12-05T18:13:00.002+01:00

Jag har skrivit en novell som är 13 sidor, en variant av kriminalnovell som framåt våren ska ge mig 50 000. Efter att Umeås novelltävlingen har gett mig 60 000 förstås. Förstås!

Vad jag egentligen skulle dröna om var att det är härligt att ägna en hel helg åt kreativitet, glömma att man är överhopad av rättningar, planeringar, och julstäd (som jag i rena glädjeyran efter att ha konstaterat att novellen banne mig var utskriven fixade, åtminstone bottenvåningen, städa undan, svabba och dammsuga, som en dans minsann). Härligt att slippa tänka på att man ätit för mycket pepparkakor så att man mesar till sig av snällhet (eller lathet till följd av kronisk sockerkoma) och motionstvånget (vad är så bra med att gå ut över huvud taget?).

Härligt! Att därpå få skriva ett fullkomligt självförhärligande och meningslöst inlägg här...

Jag hade fel. Igen.

2010-11-30T08:29:00.003+01:00

Det är tydligen växthuseffekten som skapar snömängden, upplystes jag om. Om det hade varit kallare skulle Östersjön ha lagt sig. Som det är nu är vattnet varmt, avhyser ånga som glider in över landet, fryser till och singlar ner som snö, därav detta lågintensiva snöande, som allt som oftas bryts av med lite högintensivt snöoväder.

Idag är det - 13. Man hoppas att Östersjön förstår piken.

Yrsnö

2010-11-24T18:08:00.003+01:00

När jag åker hem genom yrsnön och stora sjok faller ner från granarna så att man inte ser mer än en meter framför sig, alltid lite längre än man först tror är möjligt vilket skapar en inre panik över att man teoretiskt sett skulle ha hunnit åka ner i diket, tänker jag att det är fint med snön, drivorna, att frysa lite om fötterna men ändå vara varm under jackan, att skotta sig fram till vedhögen och liksom få kämpa en smula för tillvaron. Tända eldar i den öppna spisen, ljusen, tedrickandet, samtalen i den ständiga skymningen. Träden liksom bugar sig för bilen och raspar över dess tak när jag åker uppför backen. Det är sagolikt med all snö.

Sen börjar den analytiska delen meddela mitt känslocentrum vissa ovedersägliga faktum. Vi befinner oss i slutet av november. Om ungefär ett halvår är det tjällossning och något som skulle kunna karaktäriseras som vår.

Ett halvår.

Av snö, små strömavbrott, rutskrapande och snöskottande.

Fan vet om inte växthuseffekten ändå är något att värna.

Torsk

2010-11-21T09:37:00.005+01:00

Jag har torskat på Så mycket bättre. Först blev jag nyfiken på Plura. Över huvud taget har serien ett lömskt urval, artisterna ska uppenbarligen locka människor i min ålder (Plura, Petter och Di Leva) men också attrahera en äldre målgrupp (Berghagen och Lillbabs). Om tonåringen händelsevis stannar hemma en lördag har man slängt in September som mask.

Eftersom jag inte orkat uppamma nog mycket intresse för att faktiskt se programmet blir jag nyfiken när Plura på facebook lägger ut en av låtarna. Gratis, första gången, polarn, viskar langarrösten inom mig. Så jag klickar mig vidare. Han gör Petters Logiskt. Fantastiskt bra! Nedanför finns de andra låtarna, vilket ju egentligen är det intressanta med programmet. Se dej omkring, polarn, se dej omkring. Så jag börjar klicka mig runt. Petters låtar görs bäst. Både Septembers Mikrofonkåt och Lasse Berghagens Längesen blir favoriter. Det är en härlig känsla, närmast extatisk, att finna nya musikaliska favoriter.

Så jag börjar prata om programmet med Åsa. Funderar på när det är Pluras tur att bli tolkad av de andra. Tänker att kanske, om det inte finns något annat att göra eller se, ska jag titta på programmet på lördagkvällen. Men det blir inte av. Sedan ser jag att det var Pluras tur igår och försöker stå emot lockelsen. Står emot och är social, bio och restaurant. Fast jag släpper inte programmet med tanken, när vi sitter och äter tillsammans med vänner på O´Learys och klockan slår åtta tänker jag: nu...

På morgonen kan jag inte stå emot längre. Lite skamset stiger jag upp medan Åsa sover, De e rätt polarn, du vet att du vill ha det, och smyger ner till datorn. Tittar igenom låtarna och upptäcker att det är Christer Sandelins dag. Halvdant (som vikingarna ristade in i Hagia Sofia i Miklagård). Något saknas. Det räcker inte med låtarna. Extasen infinner sig inte.

Avgörandet kommer när jag ser att DiLeva spelar paintboll i ett klipp. Det är då jag inte kan hejda mig utan letar fram programmet i sin helhet. Oja, polarn, du vet att du vill! Och blir lite fundersam. Givetvis är stjärnorna mediavana men när Lillbabs trillar på en sladd och tar emot sig med ansiktet uttrycker de först sin oro för att programmet ska avslutas, därefter sin omtanke om den skadade. Avslöjande möjligen... Över lag framstår de lite som dockusåpakändisar när de inte sjunger. Det är liksom lite kantigt i tanken.

Roligt i början men efter en timme mattas extasen igen. Bara lördagens teve återstår för att få tillbaka den extatiska känslan...

Statliga bolag

2010-11-15T19:15:00.004+01:00

Tittar på systembolagets reklam och funderar på varför man gör reklam när man vill minska människors drickande. Om man tänker på det, varför tillhandahåller staten alkohol över huvud taget om man inte vill att befolkningen ska dricka? I varje kommun ska det finnas apotek, vårdinrättningar, kommunhus, någon typ av sjukvård och systembolag. Som om alkohol var en lika viktig rättighet som sjukvård. Ett förslag är att behålla lagstiftningen, det vill säga bara staten får sälja starkvaror, men sluta gör det.

Om man verkligen vill få ner konsumtionen vill säga...

Under lunchen pratar vi om den numera fria besiktningen av bilar. Att man bestämt sig för att släppa den fri är ett fint exempel på hur misslyckad konkurrenstanken är. Sverige är långtifrån det första landet som släpper besiktningen fri, alltså bestämmer att samma människor som lagar ens bil också ska få besiktiga den. Så långt inga problem. Problemet är att det i inget annat land fungerat tillfredsställande. Finland är ungefär som Sverige. Kontrollbesiktningen där bedöms ha blivit dubbelt så dyr och fullkomligt opålitlig. Man undrar således varför vi envisas med att fria besiktningen. Vi har facit, det visar att det är en korkad handling. Därför genomför vi den.

Om man verkligen vill ha en bra besiktning vill säga...

Turkiskt bad

2010-11-06T18:04:00.003+01:00

När vi kommer in på det turkiska badet sitter redan en annan man i resesällskapet på en bänk. Han ser lite chockad ut medan han dricker ett glas apelsinjuice. När han får se oss tittar han upp men utan det karaktäristiska leendet. Sedan säger han: Jaha ni ska också bada.

Innan vi kommer in i anläggningen har jag haft vaga aningar om vad det handlar om. En kompis uttryckte det som att han blev "intvålad och uppspöad av en hårig turk" för några år sedan men jag har alltid sett uttalandet som ett dåligt skämt. När jag nu ser vårt resesällskap minns jag och känner plötsligt en viss tveksamhet vad gäller skämtsamheten i det där påståendet.

Mannen med sin juice berättar om proceduren när vi frågar: Alla vill ha dricks. De berättar exakt hur det ska gå till. Ni behöver inte veta mycket. De knäcker och tvålar in. Hur mycket dricks? Å de berättar, var så säkra. Sen tvingar de er att köpa juice. Jo, det är väl ganska skönt efteråt.

Jag ska erkänna att det finns två ögonblick när jag tvekar. Det här är det första. Vi skulle kunna ta våra tvättlappar och sticka. Jag föreslår men Kjell är den principfasta av oss, nu som alltid. Så vi går en trappa upp och tar på oss höftskynken av bomull, ungefär som kökshanddukar fast de räcker hela vägen runt midjan. Enbart. Därefter finns ingen återvändo längre.

Det turkiska badet består av ett stort valv. I mitten finns en enorm, het marmorplatta på vilken det symmetriskt ligger män enbart iklädda höftskynken av samma sort som de vi har på oss. Vi blir tillsagda att lägga oss på samma sätt. Det är som att krypa ner i ett hett bad, först bränner det sedan vänjer sig huden vid värmen. Ovanför i vattenångan hänger en sladd med en glödlampa. En mängd små tilltäppta hål skapar ett mönster som nästan liknar en stjärnhimmel. Väggarna är fuktskadade och jag har inga problem att föreställa mig att valvet användes på samma sätt för 2 000 år sedan. Däremot har jag problem med att slappna av. Framför ögonen envisas resesällskapets och min väns allvarliga ansikten att framträda. Snart kommer en man att ta sig an mig. När jag vrider huvudet ser jag dem bearbeta andra mäns kroppar, enbart iklädda sina höftskynken.

Någon nyper mig i tån och pekar på en turkisk man på andra sidan av marmorplattan. Jag förflyttar mig till honom, blir tillsagd att ligga ner medan han tar min tvättlapp. Han griper min hand och frågar vad jag heter. Han säger att han heter Janos. Därefter utstöter han ett gutturalt ljud och nickar som visste han vad han gjorde. Jag inser att jag inte kommer undan, Janos har mig i sin makt. Bokstavligt talat. Han spänner på sig tvättlappen som en boxarhandske. Bokstavligt talat. Därefter lägger han mina armar som Dracula i sin sarkofag, med armarna i kors över bröstet, med den skillnaden att Janos inte har för syfte att låta mig ligga utan häver hela sin tyngd över mig så att jag pressas ner i marmorplattan och ryggen knakar till.

Inga smärtor. Däremot början Janos skrubba mig. Han skrubbar bort ett rejält lager hud och gör ungefär samma tecken som man gör till hundar när man vill att de ska rulla runt. Jag lägger mig på mage och skrubbningen fortsätter. Med en trähink sköljs jag sedan med hett vatten. Åter gesten att rulla runt. Jag rullar. Den här gången kommer Janos med tvålskum. Någon typ av tvålmassage utbryter. I Janos omsorg är jag förvandlad till en jättelik baby.

Efter att ha sköljts av får jag gå in i duschrummet där det finns mindre handfat. Än har det varit ganska okej, förutom ovanan att så fullkomligt befinna sig i en halvnaken karls handfasta vård. Jag sätter mig på en kant och Janos går ut. Det är skönt att återhämta sig lite.

Kjell kommer med sin badare i hasorna. Han får det inte lika lätt. Istället sätts han ner och återigen påbörjas en intvålning. Badaren tar tag i Kjells huvud och rycker i det som vill han att det ska slita bort från kroppen. Han knäcker och bänder. Tre fyra snabba rörelser. Kjell grimaserar.

Det är nu min andra kris infaller. Det enda som kan vara värre är att se och veta att det snart är min tur. Eftersom jag badvåt sitter i ett höftskynke finns det ingen flyktväg. Kjell ser ut att överleva. Han reser sig upp och går in i det andra rummet. Så kommer Janos.

Jag antar att han gör samma saker med mig. Det är svårt med begreppen här, intrycken. När Janos är klar säger han till mig att inte ge mannen på övervåningen någon dricks utan att allt ska gå till honom. Så visas jag in till marmorplattan igen där jag får ta igen mig så länge det behövs.

När hålen i taken blir som i ett töcken går jag ut och blir uppklädd av Janos i en snygg turban över håret, en handduk över överkroppen och ett nytt torrt höftskynke. Jag köper en granatäppeljuice och går till omklädningsrummet där Kjell redan sitter.

Skulle vi göra om? Om några månader, om vi var riktigt riktigt stressade.

Det är många om...

När man inte har något att skriva...

2010-10-26T19:47:00.003+02:00

får man visa...

Ärligen snodd från kollegan Anders.

Snö

2010-10-24T18:54:00.002+02:00

När vi kommer hem från promenaden inser jag att det riktiga är att byta till vinterdäck på bilen. Det kommer att bli frost under natten enligt smhi. Flera saker talar för att jag inte kommer att göra det: Jag har ingen lust, jag har ingenting torrt att sitta på, det regnar och jag är orolig för att skruvarna (hm, är man tuff tror jag att man kallar dem bultar (vilket alltid får mig att tänka på en fotbollskompis som ägnade dagarna åt att slipa bult (jo, vi retade honom en del för det i omklädningsrummet där den typen av råheter är lämpliga ("Nå Tord, slipat nå bult idag då? hahahahahaha" (Om ni inte förstått det tidigare vill jag förtydliga för er att slipa bult är en eufemism för något snuskigt (någon sa förresten att Tords bultsliparjobb bara var ett skämt och att han egentligen jobbade med något annat, men denna någon blev aldrig trodd (Jag tror att någon i själva verket hette Heiki (och att jag slagit ett nytt parantesrekord (åtminstone nu))))))))) ska bli rostiga om det regnar på dem, jag har ingen kopparpasta, heller inte olja eller zinkpasta eller 44-spray, vad det nu är. Men jag upplyses om att skruvarna inte blir rostiga, så jag tar mig samman och åker iväg och köper kopparpasta.

Väl hemkommen sätter jag igång. Efter bara några minuter börjar det snöa, först mycket små flingor sedan stora och fina. Med skogen som fond ser det ut som i den där vampyrfilmen, Låt den rätte komma in. Jag suckar och fortsätter skruva och pumpa och kleta kopparpasta.

Doften av snö piggar inte upp. Det är för tidigt för snö, bara oktober. Vintern kommer nog och när den kommer blir det besvärligt att bo i skogen. Tidigare år minns jag att snön var något vackert, man blev liksom glad inifrån och gick fram till fönstren och tittade. Det var i allmänhet inte långt från jul och man behövde inte fundera över om snöskyffeln gick sönder under vinterns snöbortforslande eller om den faktiskt höll. Nu bara väta och kyla.

Efter att ha pumpat och skruvat och bänt är alla hjulen på och jag har gjort det rätta känns det. Nu revbensspjäll, potatis, brysselkål och Beck.

Om ni undrar...

Om krig

2010-10-20T16:59:00.005+02:00

Framsidan på DN pryds av en kista med en svensk flagga på. Man kan läsa att den ska fraktas från Afghanistan till Sverige nu. Soldater står giv akt. I flera dagar har nyheten att en svensk soldat har dödats i Afghanistan varit något av en gåta för mig.

I februari dog två svenska officerare i en eldstrid. Samma vurm då.

Varje år förlorar de internationella styrkorna runt 500 man.

Jag vet inte hur många afghaner som dött. Det står inget om det. De är väl inte så viktiga, talibanjävlar, bondeas, skäggnissar. Oeuropeer. Luft.

Jo, jag förstår att mammor och systrar och pappor och bröder och vänner till döda svenska soldater är ledsna, men åker man och krigar får man räkna med att dö. Det är så att säga förutsättningen. Människor kommer att göra sitt bästa för att ha ihjäl svenska soldater. I allmänhet har de rätten på sin sida. Åtminstone i lika hög grad som de svenska soldaterna har den på sin.

15 000 soldater i Afghanistan just nu, 500 döda. Riskerna är ansenliga, oddsen att överleva höga.

Vad som irriterar är kanske att ingen förklarar att det är soldatens jobb att dö. Det är vad han är utrustad för. Han ska döda ett par stycken oeuropeer och därefter själv dö. Mission Completed.

Tänk om: "Idag har de svenska förbanden dödat 231 afghaner. Deras mammor och systrar och pappor och bröder och vänner är ledsna". Därefter en bild på de sörjande och på den högtidliga begravningen.

Melankoli

2010-10-18T18:29:00.004+02:00

Varje höst har jag alltid undrat varför jag inte var där mer.

Båten ska läggas upp för vintern. Som när jag bodde i Eskilstuna och vi åkte ut till Björsund, satt i roddbåten en sista gång och fiskade innan båten skulle läggas upp. Solen som en värmande matta mot ryggen, för sista gången tycks det, strandlinjen som lyses upp och blir orange och gul och röd. Sjön som är nästan helt stilla och mörkt, mörkt blå.

Vattnet som följer med reven upp isar händerna och snart är fingrarna röda. Varje gång jag kastar ut flyger skeddraget i en vid båge, mot solen ser man hur linan långsamt sjunker och lägger sig på ytan. Gång på gång samma rörelse. Fiske har lite med fisk att göra den sista turen.

Jag tar några tag med årorna, hur de knakar, vattnet som forsar förbi fören. Solen nuddar grantopparna på andra sidan nu och så fort den försvinner kommer kyliga pustar. Det är över för i år. Inser men sitter kvar. Åtminstone några minuter.

Väl tillbaka drar jag och Lars upp båten. Den vänliga gamla mannen som vi får ha båten hos kommer och hjälper oss att lägga den till rätta på ett par grova plankor. Han erbjuder en plats för årorna i sitt båthus. Vi pratar en stund, om gässen som bajsade ner bryggorna i somras, om den 60 centimeter höga vattenhöjning som tog bryggorna och knäckte träet på stören som vi band båten vid, om radiostyrda flygplan i Falköping och på Raklången och om att skjuta älg i skymningen.

När vi går hem mörknar det. Gräset torrt och frostbitet. Sista gången. Och jag undrar varför jag inte var där mer.

Om nästan ingenting

2010-10-15T17:50:00.003+02:00

Håkan sjunger i bakgrunden och jag har skrivit om Nellie igen. Solen håller på att gå ner utanför dubbeldörrens glasrutor och molnen färgas rödblå. Löven har fallit över hela tomten. Det är vackert. Kanske för att jag inte ska behöva bry mig om att kratta.

I skolbiblioteket under svenskalektionen råkade jag låna fem böcker jag har varit nyfiken på en längre tid: Potatishandlaren, noveller av Alice Munro, Sofi Oksinen Utrotningen, 100-åringen som alla pratar om och en bok av Sara Kadefors. Jesper skötte lektionen. Lärarstudenter är oumbärliga. Bibliotek farligt roliga.

På facebook är fredagsmaten det absolut vanligaste att meddela. Tre flickor som gick ut förra året meddelar att de förberett husmanskost till kvällen. Jag undrar hur många av killarna i den klassen som har behov av att sjunka ner i liknande roller.

Vidsynthet

2010-10-13T13:56:00.006+02:00

Häromveckan pratade vi om huruvida det var lämpligt att vara transvestit som lärare. Jag såg egentligen få problem med att ena dagen kalla sig Eva och andra Evert och ha lite för orakade och kantiga kinder. Alla andra menade att det var att gå för långt. Vidsynt kände jag mig. Som vore jag en god människa.

(Shit, Åsa kom just hem med en flyttlåda julgranskulor i alla möjliga färger. Hon trodde att det skulle vara småkulor, ungefär som dankar. Till sitt julkortsmakande. Det var det inte.)

Igår kom en livscoach till skolan. Redan där brast något inom mig, magen liksom vred sig vid själva ordet. Hon pratade om självbild. Så långt allt väl. Men hon pratade om att vi skulle lägga hjärtan i varandras kärlekskärl och hon smörjde in skolsköterskans händer med kräm för att demonstrera att om vi ger till andra så har vi ändå kvar något själva. Om vi ger vår vän fem kilo bekymmer blir vi fem kilo lättare. Det är viktigt att vara snäll mot varandra. Man ska ta sig tid att göra saker som gör en glad. Man ska bejaka alla känslor man har. Hon var frikyrkapredikande teatralisk och utlevande där på scenen. Hon hade haft ätstörningar men tagit sig ur. Hon hade lärt sig av livet. En tiopunktslista över saker som gjorde människor mer välmående fick vi i gåva av henne. Av ren kärlek krängde hon sin bok för "190, nej för er 150 kronor. Det är okej om ni inte har med er pengar, jag har ett post-it system, skriv ner er adress bara". Hon tyckte ju om våra ungdomar. Lärare är sååå viktiga. Kom och köp, nej förresten så sa hon inte, jag hittar på. Hon berättade att människor mådde dåligt och fick krav på sig av skönhetsmagasin och inredningsmagasin därför att vi aldrig kunde leva upp till bilderna i dem. Vi är inte perfekta människor.

Lätt illamående lämnade jag aulan. Eftersom jag gärna vill vara en vidsynt människa tänkte jag att många elever säkert mår bra av att höra flosklerna, även om det handlade om just en timmes floskler. Det var inget ont i dem, tvärtom, klassiskt kristet kärleksbudskap med New Age-touch. Om alla är snälla mot varandra blir världen bättre. Thomas di Levas lärjungar är många.

Så varför denna avsky, denna nästan hatiska misstro? Det handlar inte bara om titeln livscoach, även om den oroande ofta dyker upp numera (Titeln coach är av samma förgörande abstrakta slag som entreprenör, konsult, vägledare, förmedlare. Alla de där orden är på modet och betyder förödande lite i verkligheten. Dessutom får de mig hela tiden att tänka på Runar.) Det handlar om att min enfaldiga hjärna bryter ner allt som sägs, testar det mot verkligheten sådan jag upplever den.

Om man använder en analogi måste den hålla, den måste vara testbar, inte bara mot den givna situationen utan mot alla givna situationer. Om den inte är det skickar min hjärna ner den i flumträsket där den förhoppningsvis drunknar och försvinner. Under den där timmen fanns inte en enda fungerande bild.

Om man serverar en sanning om andra människor måste den vara giltig och jag har svårt att finna giltiga teser om alla människor. Annars blir man själv ett skönhetsmagasin och en krämare av ideal. Istället för ett par jeans kränger hon sanningen om hur man blir en god människa. Misslyckandet om man inte lever upp till livscoachens bild av den goda människan är än mer förödande: Det är inte bara lårets omfång som är för stort, man misslyckas i det inre, som den man är. Misslyckandet är också själva livsnerven i hennes verksamhet, det blir viktigt att människor inte uppnår, därför är målet fullkomlig lycka sådan den upplevs i korta stunder. Så att misslyckandet kan skapa ett behov av ytterligare tjänster... Där av abstraktionsnivån, man kan inte vara konkret i sina råd om man som livscoach vill behålla sina kunder. Det handlar om att presentera självklara sanningar på hög abstraktionsnivå. Vi är inte perfekta.

Egentligen betvivlar jag inte hennes goda uppsåt. Inte så mycket i alla fall. Förresten tar jag tillbaka det där jag sa i början om att eleverna kanske behöver höra det hon har att säga. Det är sorgligt att det finns ett behov av livscoacher. För vi är ju faktiskt perfekta, exakt sådana vi är.

Så, jag har inga problem med transvestiter i skolan. Livscoacher däremot. Vidsynthet var ordet.

Slutscenerna

2010-10-10T07:10:00.002+02:00

Om du inte läst det förra inlägget blir säkerligen det här en smula förvirrat. Även om du läst föregående inlägg blir kanske det här förvirrande:

Jag hade rätt: Vår pseudointellektuella hårddickade Don J får sin trekant med föredettingen och blondinen. Sen lever de tillsammans alla tre tills blondinen säger att man inte får styras av konventioner och inser att hon inte kan leva såhdär med både en man och en kvinna. Så hon sticker. Föredettingen blir förskräckligt ledsen men Don J visar sina själsliga djup och kamratliga klokhet genom att säga saker i stil med: Det viktigaste är att vi minns varandra med kärlek och när hon hittar den rätte kommer hon att kunna stanna kvar.

Eftersom det är tjugo minuter kvar av filmen misstänker man att han ändå inte är riktigt tillfredställd.

Under en sekvens får vi därefter veta att den mörka amerikanskans moster (?) hånglar med makens arbetarkompis och att den mörka amerikanskans lärare i spanska (här jublar jag nästan, även om det är en schablon såg jag honom inte komma (alltså in i filmen (inte på något annat sätt vill jag betona))) gärna vill ligga med henne. Hon säger nej, hon är ju gift. Konfunderande, plötsligt vill hon inte ligga. Sen förstår jag. Det är passionen. Hon vill bara ligga med Don J.

Mycket riktigt. Han kastar ut den hysteriska frun och grinar upp sig för den mörka amerikanskan, säger själsdjupa och medkännande saker som jag är inte en sån som går mellan en gift man och kvinna. Man måste ändå säga att han gör sitt bästa. Efterhand får han in henne i sin ateljé och man tänker att saken är biff. MEN istället för en avslutande gruppscen med alla inblandade kommer den hysteriska föredettingen in och skjuter vilt med en revolver, som har VÄLDIGT många kulor. Man tänker: AHA! Trekantsidén är inte avslutad ännu. Men det är den. Den mörka amerikanskan tycker inte alls att det är kul att bli skjuten i handen och sen omplåstrad så även hon sticker.

Slutet som början. Olyckliga äktenskap och människor så långt ögat når.

En rolig sak med filmen är den berättande rösten som liksom forcerar oväsentligheterna mellan sexscenerna genom att snabbt berätta om dem med spansk brytning.

Efteråt har jag oerhört svårt att veta om hela filmen är ironiskt menad. För att vara ironisk eller satirisk måste man ju avslöja något, så vad avslöjar Woody? Harlequin / Don Juan-mytens yta? Men det visste vi ju.

Alternativet är att jag verkligen inte begriper passion.

Nu läser jag filmkritikernas omdömen, som alla är i topp. Såhär skriver man i SvD:

Woody Allen använder sig den här gången förvisso av en allvetande berättarröst, men inte för att undervisa eller ens understryka poänger utan helt enkelt för att elegant glida över tröttande transportsträckor och bespara oss omständlig redovisning. / Jan Söderqvist, SvD.

Hm. Säger jag. HM?

Bildningslucka

2010-10-09T18:40:00.004+02:00

I morse när jag diskade insåg jag att jag antagligen inte har en aning om vad passion är, att det liksom saknas inom mig. Jag vet en hel del om kärlekens olika nyanser, men passion? Blankt. Orsaken till denna insikt kommer sig av att jag såg en film av Woody Allen. Hans filmer har gått mig helt förbi. Fram tills igår. Vicky Christina Barcelona. Man ska se Woody Allens filmer, så jag såg på den senaste, tror jag. Kanske den näst senaste. Han är rätt produktiv.

Efteråt kände jag det lite som när jag i gymnasiet läste komplicerade texter av komplicerade författare. Jaha, det här är alltså storhet? Att inse är ju att Woody Allen är en av världens bästa filmskapare. Att ytterligare konstatera är ju att jag inte är speciellt filmskolad, även om jag naturligtvis gillar film och tycker mig vara bra på grunderna. Åtminstone.

Vicky Christina Barcelona handlar om två amerikanskor som reser till Spanien. I Spanien kommer en konstnär fram och frågar om de inte vill ha en trekant med honom. Man inser att det är lite harlequin. Den mörka konstnärsbocken ska lägga ner kvinnor på löpande band. Han bjuder dem följdriktigt på en weekendresa för att få lite tid på sig. Blondinen av de två amerikanskorna ser sig mer än villiga för att nedläggas, men blir magsjuk, så vår stackars Don Juan tvingas ägna sig åt charmerande och själsligt blottande en dag för att få den mörka amerikanskan, som är förlovad och lite vresig till mods, på fall. Eftersom han har oändligt stora konstnärliga och själsliga djup nöjer han sig med att spetsa henne i gröngräset bakom en buske, därefter ger han sig efter blondinen som piggnat till efter sin magsjuka. Inga problem. Han får ligga där med. Man kan ana att han gärna vill ligga med den mörkhåriga lite mer. Sen kommer plötsligt en föredetta spansk flickvän och vill ligga med honom när blondinen har flyttat in hos vår Don J. Opassligt kan tyckas.

Tyvärr började en teveserie vi ville se så jag har inte sett slutet av filmen. Men jag tror ungefär såhär: Snuskhumern har egentligen inte gett upp trekantsidén men tycker att han gott kan byta ut en mot en annan och tar hand om sin föredetta i förhoppning om att ändå få till det med två stiliga kvinnor i slutänden. Kanske, men nu känns det snarare som valfri porrblaffa än som harlequin, är tanken att alla fem huvudpersonerna (glömde kanske att skriva att den mörka amerikanskans fästman dyker upp medan hon fantiserar om att få ligga med den spanska bocken en gång till) ska ligga med varandra i slutet. Fast jag tror inte att Woody riktigt mäktar med gayscenerierna som krävs. Å andra sidan menade den spanska bocken att amerikanskans fästman var en charmig kakbit (han kanske inte uttryckte det precis så).

I övrigt är det mest kyssar man får se. Inget mer. Hade det varit en film av någon dansk regissör hade antagligen hela härligheten fått vara med. Jag tycker om Woody på det sättet.

Medan jag diskade insåg jag alltså att filmen sannolikt upplevs på ett annat sätt av någon som vet vad passion är. Allt går liksom förlorat om man inte fattar passionatan utan ser spanjoren som en pseudointellektuell Don Juan-typ som inte kan hålla dicken i styr och amerikanskorna som naiva och pilska resenärskor.

Det är möjligt att det är mig det är fel på, att filmen inte ska upplevas på det här sättet. Jag återkommer med slutscenerna...

Men mest undrar jag

2010-10-05T18:36:00.002+02:00

Jag tänkte att jag inte skulle skriva mer om Sverigedemokraterna, de skojfriska rackarna, men det är ju stört omöjligt att låta bli.

Jimmy Åkesson iklädde sig folkdräkt från Blekinge när han gick på riksdagens inledande session i Storkyrkan. Bara det. Orsaken var att han ville hedra kungen. Gula byssor för kungen, liksom.

Biskopen började prata om att människor var lika mycket värda och om demonstrationerna mot rasism. Då vände Jimmie och Sd kungen ryggen och gick ut ur kyrkan. Respekt var ordet.

Så här sa biskopen: "Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor".

Jimmie menade sig aldrig någonsin känt sig så kränkt. Man kan förstå, herregud stå där och prata om att alla människor är lika värda.

Men nu har Jimmie bett kungen om ursäkt. Jimmie är en schysst kille, han har bara lite svårt med impulskontrollen.

Men mest undrar jag nog vad de drygt 5 procent av befolkningen som faktiskt röstade på Sd tänker nu. Om de alls förstår att det var en iscensatt manifestation; naturligtvis skulle biskopen prata om allas lika värde, det är ju vad man gör i kyrkan. Att undvika frågan hade fått henne att framstå som feg. Naturligtvis är det inte heller en slump att alla sd-politiker reser sig och går samtidigt. Det var exakt så nazisterna under Weimarrepubliken demonstrerade mot olika beslut och till sist raserade demokratin: De lämnade riksdagssalen.

Det kanske mest talande är att det parti som säger att de inte är främlingsfientliga reser sig och lämnar när någon börjar prata om lika värde. Som om de blivit stungna, kränkta! Lika värde, putsan!

Insug

2010-10-03T10:58:00.003+02:00

Igår började jag bearbeta en roman som jag skrivit men som i nuvarande skick inte alls fungerar. Morgonen var smålojj, jag gled omkring på nätet, kokade kaffe, undvek. Efter hand kom jag underfund med att man måste skriva för att bli författare, så jag gick ut på en kortare promenad för att kvickna till. Väl hemma igen satte jag mig framför den internetfria datorn för att producera. Läste igenom en annan gammal text och sen vaknade Åsa. Vi åt frukost och tittade på Gilmore Girls. Därefter satte jag mig faktiskt och slog upp dokumentet med bara 30 minuter kvar innan jag skulle vara tvungen att duscha och byta om inför kvällens begivenheter.

Insuget var fullständigt. Det är en svårbeskrivbar känsla när man arbetar med text och verkligen är fokuserad på varenda ord och stavelse, när nyanser och skiftningar i ordkombinationer nästan blir fysiskt påtagbara. Man är i berättelsen.

På intet sätt innebär det att resultatet blir bra men känslan är oerhört påträngande och just insugande. Man får tvinga sig att sluta, trots att det känns som att jag skulle ha kunnat sitta där resten av kvällen. Det tar några timmar innan man släpper formlerandet. Allt formuleras och det är som att befinna sig i ett parallelluniversa där allt måste formuleras i ord.

Nu sitter jag här och är trött eftersom vi kom i säng vid fyra. Och jag längtar så efter att vara tillbaka i insuget...

När beskedet kommer

2010-09-29T16:56:00.002+02:00

Jag har lockat SvD med en understreckare om Nellie Bly. När redaktören menade att det var en utmärkt idé blev jag fullkomligt manisk i slutet av sommaren och kunde för första gången någonsin inte producera någonting vettigt. Det tog fem veckor att pressa fram en gångbar text.

Den första månaden efter inskicket i början av augusti kollade jag mejlen var tjugonde minut. Därefter lugnade jag mig lite eftersom jag kände mig sliten av allt mejlkollande. Intervallen utökades till när jag hade tid mellan lektionerna. Efter hand skedde det av slentrian. Jag var känslomässigt utmattad.

Idag visade sig texten inte vara så gångbar.

Jens stod och tittade på mig medan jag läste refuseringsmejlet och undrade hur det kändes, nederlaget. Jag undrade själv. Inget. En viss förvirring noterade jag i samband med att jag skulle tillbaka till klassen, men därutöver: Inget.

Den logiska delen av mig konstaterade att det inte kunde stämma, att jag borde gråta och skrika hysteriskt. Men inte. Inte ens ledsnad. Snarare lättnad. Beskedet hade kommit. Jag behövde inte kolla mejlen i ett. Först denna totala anspänning, därefter inget. Äntligen kunde jag leva utan hopp, så kändes det.

Jag är en rätt underlig mekanism.

Bloggidé: Festliga saker med Sverigedemokraterna

2010-09-23T18:34:00.004+02:00

Liksom många andra hjärnor sysselsätter sig min med företeelsen Sverigedemokraterna. I morse slog det mig att de antagligen kommer att producera nog mycket intressanta dumheter för att hålla en blogg vid liv och funderade på att starta den, men nöjer mig med att bidra till de första två inläggen.

- Det är det enda partiet utan en integrationsplan. Det är också det enda partiet vars huvudfråga är invandringen, så till den grad att de nästan går att se som ett enfrågeparti. En plan för hur man ska integrera invandrare i samhället vore således basalt. Minst sagt.

- De åt pizza, bulgursallad och fetaostskapelser på sin valvaka. Bara det...

Min hjärna insåg också att alla människor vet att det är fel att mobbas. Man ska föregå med gott exempel och släppa in. Det är vad alla säger. Alla. Därför vore ett nytt val katastrofalt. Det skulle nämligen föra med sig att Sverigedemokraternas siffror steg efter det minst sagt mobbiga mediadrev som förs mot dem. Framför allt är jag förvånad över att rutinerade politikerrävar som Ohly och Reinfeldt genom media fryser ut Sverigedemokraterna. Vi är ett demokratiskt samhälle. Självklart ska vi släppa in alla typer av partier om det är folkets vilja.

Sen kan gott Ohly och Reinfeldt i lönndom släpa ut Åkesson i snöslasket bakom regeringsbyggnaden och spöa honom, bara inte kamerorna ser det...